Världens orättvisor klibbar fast som socker

Dorothee Elmiger uppmanar läsaren att tänka själv

Publicerad 2021-06-23

Dorothee Elmiger är aktuell på svenska med romanen ”Från sockerfabriken”.

När allt omkring oss – nyhetsinslag, dokumentärer, filmer – lyder under dramaturgiska regler och blir till färdiga berättelser, måste den allvarligt syftande litteraturen hitta andra vägar. Texter som balanserar mellan fiktion och essä, inte sällan med en autofiktiv dimension, har de senaste åren blivit synliga i den översatta litteraturen. 

Den moderna inspiratören är inte sällan W. G. Sebald, vars inflytande märks hos exempelvis Judith Schalansky, Stefan Hertmans eller Edmund de Waal. Vill man gå längre tillbaka finns Walter Benjamin


Dorothee Elmiger hör också hit. Hennes förra roman på svenska, Skiftsovare, har en del likheter med den nu översatta Från sockerfabriken. En berättare, till synes näraliggande författaren, återger korta anteckningar kring olika historier vars sammanhang klarnar vartefter – men utan att allt blir förklarat.

Det handlar om socker, både i bokstavlig och överförd bemärkelse som begär och girighet. Sockerplantagerna i Nya världen under kolonialismen är ett slags ursprung till den utgivna texten. Hur Afrika avfolkades för sockerrörsproduktion samtidigt som ursprungsbefolkningen i Nordamerika utrotades för att ge plats åt sockerodling. 

Likt en sentida Dante befinner sig berättaren på första sidan i en snårskog av material. Hennes förvirring diskuteras med vännerna C och A. Hon minns också F, en tidigare älskare. Materialet letar sig in i hennes drömmar och beblandar sig med minnesbilder från uppväxten.


Hon kryssar mellan historiska källor, framför allt återkommer hon till sockerodling på Haiti, psykologen Ludwig Binswangers studie över författaren och anorektikern Ellen West, nunnan och mystikern Teresa av Ávila och en schweizisk lottovinnare från 70-talet som förlorade hela sin vinst. En rad historiska personer dyker upp, liksom en get, vars envishet delas av berättaren.

All denna bråte har hon, i oklar bemärkelse, samlat ihop på en parkeringsplats i Philadelphia, vid den asiatiska shoppinggallerian New world plaza. Det är en plats skapad av invandrare, människor som en gång var i förskingringen. Elmiger har inte valt den av en slump. En organiserad hemlöshet karakteriserar såväl New world plaza som de ihopsamlade anteckningarna. Vad som förenar alla dessa anteckningar är att de undersöker maktordningar. De mellan herre och slav, chef och arbetare, rik och fattig. Orättvisorna är konstitutiva för den kapitalistiska ekonomin. 


Som socker klibbar strukturerna fast runt individen, när det inte är individen som klibbar fast i sockrade begär. Läsaren möter en historia i bitar, en historia som inte kan förenklas till en, enda tydlig berättelse. Men det är en historia, eller rättare historier, som vi är formade av, vare sig vi vill eller inte.

Vid något tillfälle noterar berättaren att hennes förläggare har sagt att om hon ska ge ut dessa anteckningar, måste hon kalla dem en roman. Den ironin – förlagets ekonomiska intressen i en bok som kritiserar marknaden – visar hur inte ens berättaren undkommer den rådande ordningen.

Efter läsningen av denna egenartade och suggestiva ”roman” skymtar flikar av världsordningen i ett alltför ofta bortglömt ljus. Elmiger förklarar inte, hon ger oss bara bitarna och anbefaller oss att tänka. Det är ett gott betyg.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln