Intressant konstkritik går över till kulturkrig
Mårten Arndtzéns ”Konsten är vi” går i perfekt takt med tiden
Publicerad 2022-10-19
Borde Lars Vilks rondellhund ingå i Moderna museets samlingar? Nej, har två museichefer i rad sagt; först Daniel Birnbaum och sedan nuvarande överintendenten Gitte Ørskou. Den senare med argumentet ”att det väckt debatt gör det inte automatiskt till ett bra konstverk”.
Om detta håller inte konstkritikern Mårten Arndtzén med, och därför har han skrivit en essä om frågan, Konsten är vi.
Det är en välskriven debattskrift, stridslysten och syrlig.
Rondellhunden är som sagt startpunkten, och Arndtzén argumenterar vältaligt utifrån ett konstteoretiskt perspektiv för att teckningen förtjänar en plats i samlingarna.
Så varför säger Moderna museet nej? Arndtzén avfärdar de förklaringar som getts, och här övergår essän till att vara något annat, nämligen en kritik av det svenska konstetablissemanget. Arndtzén tycker att det är för woke, för politiskt korrekt. Svenska statliga museer vältrar sig i pekpinnar och godhetssignalering, i klimatutställningar och feminism.
Hjälten i historieskrivningen är Pontus Hultén, Moderna museets legendariske chef på 60- och början av 70-talet. Vilket blir motsägelsefullt, eftersom Hultén samtidigt beskrivs som en person som visste att smeka dåtidens socialdemokratiska etablissemang, och ge dem precis vad de ville ha. Lagom radikalitet, med Olof Palme som hedersgäst på vernissagerna. Det uppstår en paradox i texten, när Arndtzén å ena sidan hyllar den Hultén som bjöd in Svarta pantrarna till diskussionskväll och samtidigt menar att dagens institutionskonst är för politisk, och borde står för ”fri åsiktsbildning”, vilket i Arndtzéns tolkning verkar betyda att visa mer konst som står till höger.
Arndtzéns konstideal, och vad det verkar politiska detsamma, är ett verk av den polske konstnären Artur Zmijewski, Them, som han återkommer till. Där möts fyra grupper i det polska kulturkriget i en gemensam workshop: vänsteraktivister, katolska fundamentalister, ungnationalister och en judisk ungdomsorganisation. Deltagarna får i uppdrag att måla upp sina visioner, sedan släpps diskussionen lös. Händelseutvecklingen blir våldsam, skriver Arndtzén beundrande.
Jag har inte sett verket, men i Arndtzéns beskrivning låter det som sämsta sortens twittergräl: konfrontativt och förutsägbart. Ett rätt tråkigt ideal, politiskt och konstnärligt.
Konsten reduceras återigen till politiska kategorier och krav på representation, vilket är motsatsen till det Arndtzén säger sig vilja göra
Bokens tajming är intressant. Arndtzen uppfattar sig som konträr när han rasar mot konstetablissemangets politiska korrekthet, och dess fokus på global rättvisa och klimatengagemang. I själva verket hamnar han i perfekt takt med den auktoritära samtiden.
Arndtzén har en poäng i att institutionskonsten kan bli för ängslig, eller kanske snarare för tråkig. Och det finns en intressant parallell här till debatten om rapporten Så fri är konsten som förra året visade att kulturskapare anpassar sig till uttalade eller outtalade politiska mål. Men problemet är att Arndtzéns text till slut blir spegelbilden av det han själv kritiserar: om ni visar tråkig vänsterkonst, så vill jag ha mer högerkonst, om ni är woke så kräver jag Vilks. Konsten reduceras återigen till politiska kategorier och krav på representation, vilket är motsatsen till det Arndtzén säger sig vilja göra.
Tillbaka till frågan om Moderna museet och Lars Vilks rondellhund. Arndtzéns har goda argument; verket har blivit så stort och betydelsefullt att det kan sägas ha förtjänat sin plats i kanon. Samtidigt blir texten bedräglig, eftersom han alltför lättvindigt avfärdar eller utelämnar det som talar emot. Det som börjar i konstkritik slutar i kulturkrig, vilket är synd, och på många sätt symptomatiskt för vår tid.
Jag försöker läsa texten öppet men till slut tänker jag, möjligen magsurt: representerar inte Gitte Ørskous argument mot att köpa in rondellhunden precis det Arndtzén efterlyser? En egen konstsyn, bortom det för dagen politiskt korrekta. För hur man vänder och vrider på sig, det ängsliga idag är inte att avstå rondellhunden, utan att ställa den på hedersplats. Kanske får den en sådan i den SD-stödda regeringens kommande kulturkanon.
