Hon höjde syntens status i musikvärlden

Ny biografi om kultförklarad kompositör

Mikael Strömberg

helskärm

Uvertyren till Stanley Kubricks film The shining är inte lika omtalad som scenen med tvillingarna i korridoren, ”come and play with us”. Men den sätter ribban för en ny typ av psykologisk skräck.

En subjektiv kamera skuggar Jack och hans familj på väg till det av andeväsen hemsökta högfjällshotellet. Deras Volkswagen-bubbla är liten och sårbar. Illavarslande tubor och tromboner suger tag i bilens rörelser. Musiken byggs på med svävande efterklanger och röster och utvecklas så småningom till begravningsmusik. Tonerna invaggar oss i en creepy känsla som sedan hänger kvar i två timmar och 22 minuter.

Musiken är komponerad av Wendy Carlos. Hon är redan kultförklarad i film- och musikkretsar för sitt tidigare samarbete med Kubrick i filmen A clockwork orange, där de mest cyniska handlingar utförs till hennes millimeterprecisa Moog-programmering. Ja, all musik i filmen speglar huvudpersonen Alex psykotiska status. 

Så när Disney producerar den första Tron-filmen 1982 är det givet att just Carlos, musikaliskt, får gestalta övergången och senare integrationen av människa-maskin. Till Tron skriver hon ett effektivt partitur för stor orkester, kör och Moog. Resultatet kan kännas lite daterat men 1982 upplevdes det som en revolutionerande hybrid. Hon lyckas höja syntens status i en klassisk kontext. 

Däremellan och därefter har det varit väldigt tyst om Wendy Carlos. Vad gör hon? Hur mår hon? Lever hon?

I en ny biografi skriven av Amanda Sewell rätas vissa frågetecken ut. Att problemen kring Wendy Carlos – född Walter – ”försvinnande”  är ett multibekymmer inte bara för henne själv förstår vi redan i det inledande kapitlet. Men det är verkligen synd att Sewell efter år av tjat inte förmått övertala Carlos att delta. All text är refererande andrahandsinfo med musikforskarens fäbless för formalia. Jag längtar efter Carlos egen röst men får i och för sig en rafflande levnadsteckning av en udda konstnär, mixat med amerikansk transgenderdebatt, sexfördelnings-kirurgi och elektronmusik. För att vara en bok om musik är innehållet unikt. 

Som oftast återfinns fröet i barndomen. När Wendy är sex år börjar pianolektionerna, hennes familj saknar pengar så pappan ritar ett tangentbord på ett papper (!) som Carlos tvingas öva på. För att öka motivationen blir hon slagen med en linjal över knogarna, och hon ”tränar” även kyrkorgel utan att ha något instrument att öva på. 

Denna minst sagt mysko uppväxt formar henne trots allt till inspelningsingenjör, uppfinnare och musikpionjär. Snart studerar hon på Columbia Princeton Electronic Music Center och får tillgång till 60-talets monstersynt, The Mark II. Hennes förebilder är den stränga skolan med Vladimir Ussachevsky och den mera episka, franska elektroakustiken med Pierre Henry. Hon hittar en egen akademisk nisch.

Mötet med ingenjören Robert Moog 1966 är centralt. Innan dess var synthesizern en koloss på tusentals kilo som man hittade i forskningsrelaterade laboratorier. Carlos’ och Moogs experiment med generatorer, filter och anslagskänsliga tangenter leder på sikt fram till Moogs första publika synt, Minimoogen 1970. Resten är historia, om hur rocken och popen även blir elektronisk. 

Mitt i denna virvel av fysik och musik är Carlos övertygad om att något med hennes identitet är ”fel”. Född Walter, men med Wendys hormoner. Och möjligheterna till att någon byter kön var redan kända, bland annat hade Christine Jorgensen genomgått en könskorrigering 1952. Carlos kommer i kontakt med sexologen Harry Benjamins teorier och blir så småningom en av ”patienterna” på Benjamin Foundation.

Hela biografin cirkulerar på sätt och vis kring 1968. Det är då Wendy genomgår en könskorrigering. Det är då Moog och Carlos optimerar synten. Det är ett exceptionellt år på många sätt: Ockupationer, filmen 2001, Apollo 8, Musikalen Hair, Robert F Kennedy och Martin Luther King mördas, Velvet Underground ger ut albumet White Light/White Heat med transsexuellt tema … 

Och Carlos ger ut Switched-on Bach. Före 1968 hade de flesta aldrig hört musik spelad på en synthesizer utanför den akademiska världen. Skivan blir överraskande en hit. Över en miljon sålda ex redan första året. ”Att lyssna på ’Switched-on Bach’ skapar ett slags hörselparadox”, konstaterar Sewell. Ja, hur kan något vara så mekaniskt och så mänskligt samtidigt? 

Men enligt Sewell är Carlos fångad. Hennes album blir mer framgångsrikt än hon någonsin kan föreställa sig, samtidigt vågar hon inte marknadsföra det på grund av sitt pågående könsbyte. På skivomslaget heter hon nämligen Walter. Var Walter ett alias? Bara en offentlig persona? 

Visserligen blev många glada när Carlos slutligen berättade sin historia om övergången från Walter till Wendy i en artikel publicerad i Playboy 1979. Men ifrågasatt, förstås. Hur var egentligen hennes omdöme, varför Playboy? Efter artikeln hotade hon med att köpa hela upplagan och låste dörren om sin studio.

I dag är Wendy Carlos 81 år och lever i sin New York-våning med siamesiska katter och gamla Moogsyntar. Hon påminner alltmer om en Gloria Swanson-figur som lever i det förgångna, hon har dragit bort sin musik från samtliga strömningstjänster och litar inte på något skivbolag. Energin ägnas numera åt att bevara, försvara och skydda sin transelektroniska-gender-musik.

Utanför hennes dörr står Stevie Wonder, Brian Eno, Gary Numan och en handfull andra fans och knackar på och vill att hon ska avslöja hemligheten med hörselparadoxen: Hur något elektroniskt kan låta så övermänskligt. 

Samtidigt har Trump-administrationen lyckats införa en snävare, juridisk definition av kön och vingklippt livet för 1,4 miljoner transgenderpersoner.