SD:s verkliga väsen
Håkan Holmberg har skrivit en viktig bok om Sverigedemokraternas kärna
Uppdaterad 2017-04-07 | Publicerad 2017-04-06
Den sverigedemokratiska blåsippans bruna rötter är bekanta sen länge och måste alltjämt märkas ut. Historiska varningsskyltar allena lär dock inte hålla beundrarskarorna borta. Minst lika angeläget är därför att ge akt på partiets väsen här och nu, så som Håkan Holmberg gör i skriften Den farliga mångfalden.
Holmberg – historiker och politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning – vägrar se SD som populister. Sveriges tredje största parti ägnar sig sällan åt taktiskt taskspeleri, utan håller stadigt sin kurs ”vare sig den ger röster i nästa val eller inte”.
Den kännetecknande kärnan söker inte Holmberg i välpolerade programtexter, utan i ”den politiska och intellektuella miljö som präglar” partiet. Det betyder konkret att han rekapitulerar och ideologiskt inordnar ett antal utsagor från framstående partiföreträdare.
Det handlar om synen på svenskhet; så snäv att det blir stört omöjligt att upptas i den nationella gemenskapen för den som saknar rätt arv eller avvisar total assimilering. Här hörs också röster för att snörpa civilsamhällets självständighet, täppa till truten på medierna samt ställa polisväsendet i partiets tjänst.
Allra mest framträdande är hur aggressivt föreställningen om den västerländska civilisationens förestående apokalyps – möjlig att förhindra endast med en avgörande slutstrid – artikuleras. Det är allvarligt, särskilt som SD inte saknar sympatisörer som sköter attacker mot meningsmotståndare på entreprenad.
Mycket av det ovanstående bär fascismens märke, men Holmberg är beläst nog att – på liknande sätt som Per Svensson i Vasakärven och järnröret – beakta också en äldre radikalkonservativ nationalistisk strömning. Att uppmärksamma SD:s släktskap med de antidemokratiska apologeter som föregick fascismen – i sitt svenska sammanhang främst förkroppsligad av Rudolf Kjellén – är angeläget, inte minst i ljuset av den svenska borgerlighetens konservativa strömkantring under senare år.
Att Holmbergs argumentation ibland blir anekdotisk är en förståelig följd av det behändiga, blott femtiosidiga, formatet. Att boken – genom förord av Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg – paketeras som en plädoajé för en blocköverskridande koalition är däremot inte lika självklart.
Allt fler menar att politikens huvudmotsättning är den mellan vidsynta (vänster)liberaler och inkrökta nationalister (en verklighetsbeskrivning förrädiskt lik den högerradikala kampretoriken om kosmopoliter och patrioter). Det är begripligt, men också begränsande. Moderaternas närmande till SD handlar exempelvis lika mycket om maktmaximering och ekonomisk politik, som om en eventuellt gemensam idétradition.
Då sossarna vägrar röra sig vänsterut finns måhända få attraktiva alternativ till en mittenregering, men för att inte blott bli en tillfällig taktisk blockering måste man då förmå mer än att vädja till medborgarnas förment goda värderingar.
Socialister och liberaler måste mötas, på ett sätt som gör det möjligt att åter tala om en bred vänster, också i sociala och ekonomiska frågor. En sådan progressiv positionsförändring är emellertid föga trolig, också efter Håkan Holmbergs viktiga förevisning av Sverigedemokraternas verkliga väsen.
