Liza Marklunds nya – ett förstklassigt hantverk
”Polcirkeln” är symmetriskt byggd som ett stycke kammarmusik
Publicerad 2021-09-02
När man den 20 december 2019 hittar liket efter en kvinna ingjutet i fästet till en bro över Piteälven vet invånarna i Stenträsk genast vem det är fråga om: Sofia, kommunalrådets tonåriga dotter som försvann för fyrtio år sedan.
Polcirkeln – namnet på Liza Marklunds nya deckare – kallar sig fem flickor som går sista årskursen på gymnasiet. De har bildat en bokklubb och träffas en gång i månaden på biblioteket. Läsaren möter dem en och en – först som tonåringar 1979, sedan fyrtio år senare, dagarna före jul 2019 då Sofias halshuggna kropp just har hittats vid brofästet.
Av Carina, Sofia, Agneta, Susanne och Birgitta växer några upp på Gräddhyllan, andra i Träsket. Två av dem gifter sig med sina pojkvänner från gymnasiet och en av dem bor kvar på orten. Föremålet för deras gemensamma tonåriga trånad, Wiking, har blivit chef för lokalpolisen. Han är stilig och sympatisk och den som till slut löser mysteriet, men han förblir en bifigur. Det här är kvinnornas bok.
Ännu efter fyrtio år plågas Susanne av sin dragning till Carina som blivit Sverigedemokratisk kommunalpolitiker. Carina är skildrad med mycket mer sympati än den feministiska forskaren Birgitta som Marklund karikerar ganska grovt. Ett tecken i tiden?
1979 är mordoffret Sofia bokcirkelns präktiga sekreterare vars protokoll ingen läser. Men vad gjorde hon med de hemlighetsfulla amerikanarna från robotbasen i rummet på Stone Swamp Inn? Varför mumlar Birgittas senila pappa ”Fofia … fameri-faner … fäkertrifk”?
Vant och skickligt, med omsorg om detaljerna, lägger Liza Marklund ut spår och villospår i ett landskap som hon är hemma i sedan barndomen. Det finns en sinnlighet i skildringen av det knappa blå vinterljuset och den torra inlandskylan som borde rendera författaren en utmärkelse från Norrbottens turisttrafikförbund. Och några kilometer bort dånar Storforsen.
Polcirkeln är symmetriskt byggd som ett stycke kammarmusik, på en gång pusseldeckare och episk berättelse. Den är inte originell. Raymond Chandlers beundrare kommer att känna igen sig i gåtans lösning. Somliga psykologiska förklaringar skulle vara otänkbara någon annanstans än i en pusseldeckare. Men i sin genre är Polcirkeln ett förstklassigt stycke hantverk.
