Scener ur ett olyckligt konstnärsäktenskap
Elin Ruuths kortroman ”Konsterna” är imponerande
Publicerad 2022-08-29
Konstnärsparet Dagmar och Vilhelm Dreyer, löst baserade på makarna Ester Ellqvist och John Bauer, har flytt Hufvudstaden för att leva konstnärsliv i den småländska lantliga idyllen. Ingen av dem är särskilt nöjda, vare sig med arbetet eller äktenskapet och när paret bjuder in till midsommarfirande bland sina konstnärsvänner ställs saker och ting på sin spets.
Konsterna är Elin Ruuths första roman sedan debuten Fara vill från 2010. Däremellan har hon förutom två barnböcker framför allt ägnat sig åt att skriva dramatik.
Att Ruuth kommer från teatern märks då Konsterna till sin form – inte bara i det att den är uppdelad i två akter, utan även i replikskiften och persongalleri – tydligt är inspirerad av dramatiken. Det fungerar i sammanhanget väldigt väl då det är en ytterst förtätad kortroman, såväl språkligt som i den tidsrymd som avhandlas. Konsterna utspelar sig under några dygn i den svenska 1910-tals sommaren. Där högtidsfirandet innebär att annars rigida sociala konventioner tillfälligt sätts ur spel och för några timmar kan storbonden dansa sida vid sida med tjänstefolket till sånger om drömmar och begär.
Ett förtätat format kräver precision, och det är med stor omsorg och inte minst humor som Ruuth blottlägger förljugenheten i såväl det småborgerligt konformistiska som det konstnärligt dekadenta hos den brokiga samling människor som samlats hos makarna Dreyer. Inte minst visar hon hur båda dessa grupper är strikt manliga domäner. Att vara frisinnad används nämligen uteslutande som ursäkt för svinigt beteende. ”Helt sanslöst” utbrister en av konstnärsmännen ”Omgiven av sedlighetsivrare!” efter att ha blivit ifrågasatt om rimligheten i att måla av den femtonåriga pigan naken.
Synliggörandet av de vitt skilda villkor män och kvinnor verkade under gäller även i det privata.
I skildringen av Dagmar och Vilhelms djupt olyckliga äktenskap, av tvåsamhetens fängelse och själens ensamhet står berättaren konsekvent på Dagmars sida. I återgivandet av hennes historia, och genom inblicken i hennes inre liv ges Dagmar utrymme att bli en person bortom de snäva roller hon tilldelats, både som konstnär och som kvinna. Det är ett personporträtt som syftar till att förmänskliga snarare än att försköna.
Att titeln pekar mot konster i plural är inte särskilt märkligt. Det är en roman som är inspirerad av teatern, om bildkonstnärer som samlats för sång och dans. Jag lämnas imponerad av detta stycke berättarglädje.
