När jag läser känner jag terroroffrens skräck

Erlandssons viktigaste gärning är att hon samlat rösterna från Drottninggatan

Eric Rosén

helskärm

Vet vi inte redan allt om terrordådet på Drottninggatan? Åtminstone jag, som journalist, samhällsintresserad, stockholmare. Jag har läst alla artiklar, sett alla klipp, försökt få grepp om vansinnet. Jag borde ha koll.

Uppfattningen kommer på skam redan i Åsa Erlandssons inledande kapitel i Terrordådet på Drottninggatan, som nu utkommer fem år efter attentatet. Plötsligt är jag där, på Drottninggatan, inte som nyhetskonsument utan sida vid sida med vittnen och brottsoffer. I de dödas öde, de skadades berättelser, de nästan påkördas skräck, i polisernas och ambulanspersonalens upplevelser.

Erlandssons stora journalistiska gärning är rösterna hon samlat i sitt reportage. Människorna som tidigare inte pratat med medier eller velat berätta sina historier träder nu fram, enstaka med fingerade namn, och fördjupar bilden.

De beskriver vad de såg, hörde och kände. Det räcker långt och skapar akut närvaro, i dådet och i livet efteråt. När jag går till jobbet morgonen efter att ha läst ut boken promenerar jag hundra meter längs Drottninggatan och ser en lastbil på väg via Bryggargatan. Den kör ganska fort och för första gången sedan 2017 känner jag ett stråk av oro över att vara där och över lastbilen. Vittnesmålen har satt sig.

Boken om terrordådet är Erlandssons fjärde. Med lång och bred erfarenhet från sitt arbete för de flesta av Sveriges största medier är hon trygg i berättandet kring en historisk händelse. Reporterprosan är emellanåt träig och lite trist, bokformen kräver en annan typ av stilistik än det halvlånga tidningsreportaget. Några av utsvävningarna blir mindre angelägen läsning. Exempelvis kring den utredning vi ändå vet hur den slutade, ersättningsnivåerna för brottsoffer och i återgivningen av Reva-debatten. Erlandsson landar där varken i klara ställningstaganden, värdefulla avslöjanden eller tydliga slutsatser.

Flera andra delar är tidigare oberättade och tillför något helt nytt till historieskrivningen. Bland annat är Erlandsson den första som fått intervjua Micke. Han som med risk för sitt liv – så vitt han visste – ensam förföljde en haltande men flyende Rakhmat Akilov i Märsta. Han hängde kvar tills polisen anlände, en evighet senare, och har hållit tyst sedan dess. Nu förstår läsaren hur avgörande han var för att Akilov skulle kunna gripas.

Som dokument betraktat, det stora reportaget om något som hände oss, påverkade oss allihop, är det en värdefull text Åsa Erlandsson skrivit.

Offrens, både de drabbade och de anhörigas, disparata berättelser drar åt olika håll men en sak har de gemensamt och säger nästan i kör: Vi har förändrats som människor, vi blir aldrig mer samma, livet går inte vidare, inte fullt ut. Inte bara de som enligt livstidsdomen mot Akilov utsattes för mordförsök.

Även sådana som Stig, som sålde rouge på Åhléns när lastbilen plötsligt körde rakt in i huset. Han skadades inte fysiskt men kan inte längre arbeta, har fått dåligt närminne och drabbas regelbundet av ångest och rädsla. Snart uppsagd och utblottad kämpar han fem år efter dådet för att hitta sig själv. Han har inget framtidshopp, berättar han.

Tillsammans förmedlar de många rösterna – via Åsa Erlandssons penna – hur terrorn slagit sönder tillvaron för så oerhört många fler än de som dödades av själva lastbilen.