Full koll på en egensinnig skapare

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-09

Ulrika Stahre läser Klas Gustafsons biografi om Marie-Louise Ekman

”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.” Marie-Louise Ekman har tveklöst tagit hand om sitt liv. Åtminstone om man får tro henne själv i Klas Gustafsons version, biografin Marie-Louise Ekmans två liv.

Biografin är inte en kronologisk berättelse från barndom och ungdom till vuxenliv, karriär och klokskap. I stället är kapitelrubrikerna korthugget tematiska, börjar med Mamma och slutar med Döden (men är däremellan inte fullt så laddade).

En allkonstnär som Ekman, som både befunnit sig i absolut undergroundposition (tidningen Puss, samarbeten med Carl Johan De Geer på det upproriska 1960-talet) och i den absoluta kulturmaktens topp (rektor på Mejan, chef på Dramaten) måste vara svår att få linjär fason på. Men det blir ordning ändå till slut, livet som rullas ut. Och det beror givetvis på all kreativitet, alla idéer som strömmat genom Marie-­Louise Ekmans huvud.

Konsten, scenen, filmen, texten – alla får de sina kapitel, sina delar av helheten. Dessa avsnitt om det skapade, själva yrkesbiografin, har fått en mer redovisande och lite osjälvständig ton jämfört med de personligt tematiska kapitlen. När det handlar om Gud, Makt eller Skola, blir huvudpersonen tydligare för läsaren och mer intressant.

Och jag blir ju mer nyfiken på det där första livet, försökslivet. Inte alla skulle gå med på att vi har ett sådant, att vi skulle vara så maktlösa. Möjligen som barn, men det är nog inte det som åsyftas. Att Marie-Louise Ekman misslyckas totalt med alla utbildningar hennes ambitiösa far pressar in henne på, att hon söker en judisk identitet genom att åka på kibbutzresa till den fortfarande unga nationen Israel – att hon över huvud taget ger sig på sådant hon inte behärskar alls – det är så fint beskrivet av Gustafson.

I biografins inledande kapitel får hon hålla med Klas Gustafson om att det där med att skapa och bli angelägen, det handlar om att utgå ifrån egna erfarenheter: ”Man måste veta vad man talar om”. Utan att egentligen mena det faller både biografiförfattare och objekt in i en diskurs som kan kallas identitetspolitisk. Talet om de egna erfarenheterna är aldrig kontroversiellt, när det kommer från en etablerad, övre medelklass.

Jag inser under läsningen att biografier, det är verkligen inte min favoritgenre. De är av nödvändighet personfixerade, på det artiga sättet. Men det kan bränna till ibland, som när Gustafson frågar Ekman om orden på väggen i hennes arbetsrum på Dramaten: ”All makt korrumperar”. Texten kom dit på en improviserad fest när hon själv lämnat rummet, och döms ut som lite för akademisk - inget riktigt klotter.

Men makt är inget som Marie-Louise Ekman ser som problematiskt. Hon talar om makt till, snarare än makt över – en klassisk anarkistisk inställning. Sedan får hon det till att makt är något som är helt privat, att hon som konstnär har makt att skapa: ”Det är det härliga med att vara konstnär. Där har man fullständig makt över sina egna instrument och sin egen hjärna. Det finns något läckert med att ha makt.”

Begreppet makt smulas sönder och förvandlas till något internt, egentligen privat. Det är kanske ingen slump att kapitlet om Makt följs av kapitlet Sex. De ligger så nära varandra tankemässigt, inte minst eftersom det feministiska temat tas upp i kapitlet Sex, som en sorts brygga mellan det ena och det andra.

Ekmans egensinne har varit hennes räddning. Hon har inte gett sig in i kollektiva rörelser, som till exempel kvinnorörelsen. Hon har använt sin egen makt till i stället, skapat och gått vidare. Eller stått still någonstans och låtit oss andra komma ikapp.