Klein ser ljuset i klimatmörkret

Uppdaterad 2016-07-18 | Publicerad 2014-12-15

Boken av en handelsresande i motstånd ger hopp om framtiden

Naomi Klein insåg 2009 att jakten på världens resurser och dess påverkan av miljön måste förändras. Nu, fem år senare, är hon aktuell med boken ”This changes everything”. Foto: Magnus Sandberg

Det var inte självklart att Naomi Klein, vänsterns litterära fixstjärna, skulle skriva en bok om klimatet. Hon förnekade frågan längre än vad hon vill medge, övertygade sig om att den var för komplicerad och att miljöaktivisterna hade koll på läget.

Men i april 2009, på en tom kinesisk restaurang i Genève, nådde Naomi Klein ett förändringens ögonblick, vad klimatforskarna kallar en tipping point. Under ett samtal med en boliviansk ambassadör gick Klein från förnekelse till engagemang. Klimatkrisen var inte längre en skrämmande återvändsgränd utan ett vägskäl. Frågan löd: Ska klimatkrisen bli en katalysator för att ställa om världen till en bättre plats, gynnsam för alla, eller ett sätt för världens rika elit att stärka sin makt och sina privilegier?

Naomi Klein gick all in. Fem år senare finns This changes everything att läsa. En bok många hoppas ska vara för klimatfrågan vad fossilbränslet är för jorden: en temperaturhöjare.

Klimatkrisen eskalerar. Det kraftigt kritiserade tvågradersmålet ligger fast, samtidigt som möjligheten att stanna där susar förbi utanför flygplansfönstret.

Nyligen avslutades det två veckor långa klimattoppmöte i FN:s regi i Lima, Peru, ett förmöte inför COP21 i Paris 2015 där över 190 länder ska enas om ett enda avtal. Men runt frågan råder en smittande tysthet. Inte ens SD:s trollarmé orkar ta sig till tangentbordet – trots att det är det enda riksdagspartiet som än så länge förnekar klimatförändringarna.

Naomi Klein menar att livsnödvändiga klimatomställningar utgör ”ett extremt hot mot en liten elit som har kopplat grepp om ekonomin, de politiska processerna och de flesta mediekanalerna”. Därför fortsätter världen mot stupet.

Så sitter politiken också fast i det mentala skruvstäd som nyliberalismen dikterat. Regionala och nationella försök att inom systemets gränser ställa om smulas sönder av frihandelsavtal.

Klein beskriver en satsning för att fasa ut kolen i Ontario och samtidigt kickstarta den lokala ekonomin. Satsningen är en succé – tills Japan och EU går till WTO och skvallrar. Ontario tvingas att riva upp regeln att solpanelstillverkningen ska vara lokalt förankrad, vilket skulle gynna både ekonomin och klimatet.

Det är i detta ljus den frånvarande debatten om TTIP-avtalet ska ses.

Kapitalisterna, denna levande kravlista med humöret hos en svulten treåring, sätter ramarna för vad politiken tror sig förmå. Under varje kraftmätning ligger samma hot: ingen följsamhet, inga arbeten och (skatte)intäkter. Politiken viker ner sig.

I land efter land har nyliberalismen vunnit sig till döds. Även Sverige. Med slickade frisyrer står brunhögern i kulissen redo att marschera in och städa upp oredan.

Samtidigt ökar mängden klimatgas i atmosfären.

Vad som bör göras är Naomi Klein otydlig med. En gemensam, stor välfärd kan svaret sammanfattas. Mer radikala läsare kan säkert finna formuleringar som pekar mot ett klasslöst samhälle. Så vagt är receptet formulerat. Hon är mer intresserad av vad som sker nu, på markplanet.

Gruppen Aktion rädda Vättern förekommer inte i This changes everything, men de hade platsat med sin kamp för att dels stoppa Gripen Oil & Gas provborrningar efter skiffergas i Vättern, och dels stoppa Tasman Metals borrande efter jordmetaller i insjöns absoluta närhet. Minns motståndet mot gruvbrytning i norrländska Gállok och kalkbrytning i gotländska Ojnare.

Exemplen är typiska för den konflikt som Naomi Klein beskriver som kampen mellan extraktivister och blockadia. Extraktivisterna kan heta saker som Shell, BP eller Vattenfall och något förenklat tar de råvaror ur jorden för profit. De har den politiska makten bakom sig. Blockadia är, som namnet antyder, de som ställer sig i vägen, inte sällan en smältdegel av miljöaktivister och bönder, lokalt boende och ursprungsbefolkning. Blockadia går direkt på kärnan till klimatkrisen: företagen som förpestar grundvattnet, marken, luften och atmosfären.

I Vättern-fallet liksom Gállok och Ojnare svarar ansvariga politiker, myndigheter och företag med samma mun: ”Risken för miljöpåverkan är obefintlig”. 

Man förstår inte sina motståndare. Det handlar om mer än närmiljön. På Aktion rädda Vätterns Facebooksida står det att läsa: ”Det vi alla har att ta ställning till är om vi vill ha gruvbrytningen över huvud taget, eller om vi vill hitta sätt att återanvända de metaller vi redan tagit upp ur jorden, här eller någon annan stans på planeten.”

Det är klimatkamp som pågår. Ett annat sätt att se på världen som bryter fram där kapitalet kör borrstål i marken.

Naomi Klein är en handelsresande i motstånd, eller överlevnad om man vill vara drastisk. This changes everything är ett försök att vrida apatin ur händerna på världens progressiva. ”Stå inte där – gå med här!” är det underliggande budskapet. Hon ljuger inte om hur mörkt det ser ut för möjligheten till fortsatt drägligt liv på jorden för folkflertalet, men hon pepp(r)ar läsaren med ljuspunkter.

Kleins inflytelserika författarskap, som hittills bara omfattar fyra titlar, skiftar med pedagogiska superkrafter läsarnas perspektiv och blottlägger världen som skapad och möjlig att återskapa, oavsett hur mäktigt motståndet än är.

This changes everything är ett konstaterande att klimatkrisen förändrar alla spelregler (tiden är knapp), att kapitalismen förändrar möjligheten till liv (kapitalismen måste bort) och att den här krisen är en möjlighet att förändra allt till det bättre (global, hållbar välfärd). I Gállok ropas ”Under asfalten ett fjäll”. Naomi Klein menar att under fossilkapitalets hungriga maskiner, väntar en bättre värld för hela planeten.

Jesper Weithz

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.