Systrarna smyger ut för att vårda poeten i badet
Samanta Schweblins noveller är suggestivt spökiga
Publicerad 2026-01-10 04.30
”Det goda onda” av Samanta Schweblin
På teaterutbildningar brukar man lära ut principen att varje objekt som presenteras på scenen laddas med mening. Åskådarens tolkningshjärna går igång på en dörr i särskild belysning (vart leder den?), eller två halvdruckna vinglas på bordet (vems möte?). På scenen fokuseras det viktigaste; det slags detaljerade bakgrundsteckning som är så vanlig i klassiska romantexter blir bara distraherande.
Vissa prosaförfattare skriver enligt dramats reduktiva princip – med effekten att läsaren minns deras verk i form av starka bilder. Tänk Camus eller Kafka – eller argentinskan Samanta Schweblin. Hennes nya novellsamling ”Det goda onda” etsar sig fast som bilder i minnet. Jag ser scenen på kaféet där berättarjaget drar fingrarna genom håret och upptäcker rester av sjögräs från morgonens självmordsförsök (eller är hon nu en levande död?). Jag ser den sönderalkoholiserade poeten i badkaret, som två systrar smyger in till och schamponerar varje natt. Jag ser kvinnan som sitter på en uppfart med en halvdöd häst bredvid sig – kanske reinkarnationen av en pojke hon nyss nattade, som därefter föll ut genom fönstret på husets baksida.
Detta är några av de skarpt belysta tablåerna i novellsamlingen. Scenerna säger också något om Schweblins tematik. Liksom i tidigare böcker undersöker hon genomsläppligheten mellan det levande och det icke-levande och mellan människors psyken. Somligt här i livet kan förklaras rationellt eller ses som övernaturligt – det är valbart.
”Det goda onda” är Schweblins fjärde bok på svenska, och den andra i tonsäker översättning av Annakarin Thorburn. Lina Wolff översatte romanen ”Räddningsavstånd” 2016, där ett lantligt retreat förvandlas till en skräckupplevelse. Jag nämner det eftersom Wolff och Schweblin har en del gemensamt. De hör båda till en generation av främst kvinnliga författare som för vidare arvet från latinamerikansk magisk realism, men uppdaterar psykoanalysen och genusperspektivet. Schweblins bok visar starkt släktskap med landsmannen Julio Cortázars torra men existentiellt hisnande noveller.
Trots att hon är verksam i Berlin sedan många år är Schweblins litterära plats Argentina. Miljön känns i huden och fotsulorna. Som i novellen om systrarna som smyger ut för att vårda ”sin poet” likt underliga spöken/musor om natten: ”Vi gick barfota, det fanns sand även på gatorna och innergårdarna, så mjuk och vit att stegen kändes helt annorlunda i Atlántida än i staden.”
En annan favoritnovell i samlingen är den märkliga ”Ögat i halsen”, där en tvååring under pappans övervakning råkar svälja ett miniräknarbatteri vars läckande litium skadar struphuvudet. Pojken opereras och får en trakeostomi som gör honom stum. Men faktum är att pappan blir än mer kommunikationsskadad av traumat. Han hanterar sin son men med en ny distans, för han ser bara ”ögat i halsen”, deras sårbarhets svarta hål. Och varje natt ringer pappans telefon utan att någon säger ett ljud – hur ska det tolkas?
Snarare än att vara gåtor som kan lösas erbjuder Schweblins noveller dessa ständiga glidningar mellan realistiska, spökiga och metaforiskt speglande fenomen. Samlingen är suggestiv läsning som ställer grundläggande frågor om vår anknytning till närstående, värld och verklighet. Kanske är den vardag vi tror vi känner så väl full av små perforeringar som sluts och vidgas i en andning.
