”Konsten att försvinna” av Ellen Mattson
När folk inte kan svara på frågan om vilka slags böcker de helst läser handlar det nio gånger av tio om att de föredrar samtidsrealistiska relationsromaner. Beteckningen är klumpig, men fångar in det mesta som inte är deckare, poesi, fantasy och liknande. Vill man vara elak kunde man kalla det romance light, då det ofta handlar om romantiska relationer men sällan med okomplicerade och lyckliga slut.
En av den svenska litteraturens trotjänare inom genren är Ellen Mattson som sedan debuten med ”Nattvandring” 1992 skrivit ett tiotal romaner och som sedan 2019 sitter i Svenska Akademien. Visserligen utspelas många av hennes verk i historiska miljöer och den senaste, den Augustnominerade ”Den svarta månens år”, präglades till stor del av suggestiva, drömska och surrealistiska inslag. Med Mattsons nya roman, ”Konsten att försvinna”, är vi dock tillbaka i samtidsrealismen.
Handlingen utspelas i en mindre stad på västkusten. Varje söndag samlas ett sällskap i övre medelåldern hos målaren Felix för att ta ett glas och bevittna avtäckandet av hans senaste målning. Den söndag som sätter i gång handlingen föreställer dock tavlan just Felix ateljé och sällskapet, med flera av deras hemligheter och livslögner avslöjade. Chocken och upprördheten blir omedelbar, närmast som en biljardsprängning, och plötsligt har alla relationer skakats om i grunden.
I större delen av romanen får vi sedan följa Miriam som lämnar sin otrogne man och flyttar in i sin hantverkslokal där hon restaurerar möbler och tavlor. Med en märkvärdig precision i språket får vi följa hennes dagar och nätter, arbete och drömmar, när hon använder uppbrottet för att gå in i sig själv och utforska sin nyvunna självständighet. Det handlar om livets gång, livsvalen som gjorts, och konsten att foga sig i det oundvikliga.
”Konsten att försvinna” är en kort, tät roman med eleganta, vindlande, associativa satsradningar, där det ibland slår upp en pust av såväl Virginia Woolf som Marguerite Duras. Mattson har en mästerlig blick för mänskliga relationer och för karaktärer som tycks vara mysterier för sig själva, men som är uppmärksamma på minsta skiftning i sina egna eller varandras känslor och humör, eller på solljusets intensitet och vinkel i rummet. I denna jäktade tid är det också befriande att karaktärerna ofta tillåts både tänka och tala till punkt i långa, utforskande, teatrala monologer, om minnen, drömmar, mardrömmar och korta glimtar av glädje.
Slående är dock hur hela romanen utspelar sig i en skyddad verkstad för en privilegierad kulturell medelklass. Det målas och restaureras tavlor och kyrkmålningar, det ritas, byggs och seglas med segelbåtar, det besöks sommarhus och ateljéer och det dricks ur vackra tekoppar och sitts i knarrande korgstolar. Trots att vi oavbrutet får följa karaktärernas funderingar och diskussioner är i princip hela romanen renons på intresse för politik, pengar, samhälle och historia. Inte finns här heller något utrymme för människors drifter, för sex, passioner, våld eller rus.
Den värld som målas upp är alltså en nästan tidlös och kysk borgerlig idyll med ett intresse för den lilla världen, som mat och dryck och gamla, vackra föremål, och för människor som tar sig själva på mycket stort allvar. Även om det antyds att några av karaktärerna har datorer och mobiltelefoner nämns här inga sociala medier eller sms, utan karaktärerna skriver hellre brev till varandra eller lämnar lappar på varandras köksbänkar. När det på ett ställe nämns att någon ska äta pizza och titta på deckare på tv framstår det närmast som en provokation.
För bara ett drygt decennium sedan skulle det ha varit oproblematiskt att beskriva ”Konsten att försvinna” som en samtidsrealistisk relationsroman, men efter de sociala mediernas, populismens, pandemiernas, krigens, folkmordens och de artificiella intelligensernas intåg i vår vardag framstår romanen snarare som en otidsenlig besvärjelse om en mindre, enklare och hanterligare värld, där allt som räknas är de egna känslorna, drömmarna och relationerna till sina närmaste. Det låter kanske blodfattigt, men så kan litteraturen förstås också få vara.