Experiment med hjärnkoll
Mikaela Blomqvist läser en skräckhistoria om det strikt biologiska perspektivet
Publicerad 2018-01-31
Synen på vårt medvetande som något rent biologiskt blir alltmer vanlig. Hur vi mår sägs bero på balansen i hjärnans signalsubstanser medan aktivitetsnivå och förmåga till uppmärksamhet beskrivs som medfött. Så kan man då även tänka sig en skönlitteratur grundad i biologiska förklaringsmodeller?
Förutsättningen för psykologen Ina Rosvalls debutroman Harungen är hjärnans plasticitet. När vi är foster och barn bildar våra hjärnor snabbt nya nervceller och synapser. Med åldern avtar utvecklingen och de nervbanor som inte används dör av. Det bringar ordning, men också begränsningar. Erfarenheter formar hjärnan och det får oss, vilket är det viktiga i Rosvalls roman, att uppfatta världen snävare.
”Harungens” berättande, namnlösa kvinna är trött på sin egen tråkiga hjärna. I stället längtar hon efter att uppfångas av alltet och överskrida den egna arten. I sakligt registrerande dagboksanteckningar redogör hon för sitt liv som psykolog och tvåbarnsmor i Malmö. På dagarna genomför hon djurexperiment på laboratorium, på kvällarna lever hon vardagsgrått kärnfamiljsliv.
Artens tvingande fortlevnad finns representerad genom en döende farmor och den ena dotterns spirande tonår men gentemot familjen upprättar kvinnan samma distans som mot laboratoriedjuren. Problemet i relation till dem är också detsamma: det går inte att ta sig in i deras hjärnor.
En väg bort från subjektet erbjuder dock laboratoriets mima, en släkting till Harry Martinsons artificiella intelligens i Aniara. Hos Rosvall är miman en neurobiologins moder jord där laboratoriedjurens hjärnaktivitet samlas till ett stort, diffust medvetande, tillgängligt via elektroder.
”Harungen” är en genomarbetad bok, nästan för polerad och snygg. Den hinna dess huvudperson upplever kring världen lägger sig också kring texten som är tät, detaljrik och samtidigt något för beskrivande. Men när Rosvall äntligen låter kvinnan koppla upp sin hjärna mot miman faller språket sönder i vackert vindlande meningar där tid och person löses upp.
I slutänden läser jag Harungen som en skräckhistoria om det strikt biologiska perspektivet på människan och det mänskliga psyket. Om vi inte är mer än vår biologi blir världen tom och kroppen ett fängelse.
