Stoopendaal går på djupet

Publicerad 2014-02-03

Stig Larsson blir hänförd av kritikerfavoritens poesidebut.

Hyllas – igen Nittio procent av all poesi borde aldrig ha publicerats, tycker Stig Larsson. Det gäller inte Andrés Stoopendaal (född 1981) från Göteborg.

Jag har på kort tid, två veckor, läst tre utmärkta diktsamlingar av den yngre generationen, tjugo år yngre än vad jag själv är eller - när det gäller Andrés Stoopendaal som nu ska recenseras - tjugosex.

Det rör sig om Ida Börjels Ma, Anna Hallbergs Ljusgrönt och aska och den förstnämndes De federala distrikten.

Helt osökt kommer jag att tänka på en lite underlig dialog som utspann sig mellan mig och Bruno K Öijer. Det kan ha varit en augustinatt, cirka halv ett, på Sturehofs uteservering mot slutet av 90-talet. Jag satt där ensam med en starköl, då jag såg Bruno komma. Han satte sig vid mitt bord, utan att beställa något, och frågade rakt på sak om jag kände till någon bra ung poet. Han sa att det var lite pinsamt att han hade så dålig koll på den unga poesin.

Jag måste ju tillstå att jag hade någorlunda bra koll. Jag hade suttit i Bonniers stipendiekommitté i några år. Det fungerade så här: fem författare och en representant för familjen gick igenom samtliga skönlitterära böcker som inte var utgivna av en debutant. Sex personer fick sedan priset, som då var på 30 000 kronor. Vi splittade upp oss i tre grupper, så att jag och Katarina Frostenson eller jag och Klas Östergren hade som ansvar att gå igenom, nåväl läsa åtminstone tio sidor, av 250 böcker. Det här tog ju en månads arbetstid. Men ingen betalning. På den tiden var jag så fattig att jag svalt i två dagar för att få i mig maximalt mycket av tvåtusenkronorsmiddagarna på typ Ulriksdals Wärdshus.

Frågande Bruno K Öijer

Uppdraget skulle vara hedrande. Normalt, eller i alla fall ofta, kom man med i Svenska Akademien efter fullgjort uppdrag, man slutade automatiskt efter att man hade fyllt femtiofem. Men vadå, fuck that. Om Akademien anser sig behöva min hjälp får de väl välja in mig ändå. Så jag, som den förste sedan priset instiftades (1901), sa att jag inte ville vara med längre. Jag hade inte råd. Året efter gick Katarina Frostenson och Eva Runefeldt ur. Därefter fick folk typ sjuttio tusen för att vara med.

Så visst, jag hade en rätt god överblick av den unga poesin vid slutet av nittiotalet. Nittio procent borde aldrig ha publicerats. Dålig poesi är ju så dålig att den aldrig borde ha lämnat trycket. Det fanns dock undantag. Framför allt Jörgen Gassilewskis Requiem. Bruno skrev upp namnet och titeln och mumlade ”polskättad?”

”Nä, jag tror att hans anfar eller hur man nu ska beskriva det kommer från Tyskland.”

Varför skriver jag nu det här? Jo, det är ett tecken på en - hur ska jag säga? - kombination av ett rent egoistiskt intresse och allmän nyfikenhet hos en äldre generation författare och poeter gentemot dem som är yngre. Det egoistiska intresset är lättförklarat. Om ingen kommer efter oss lär vår konstart dö ut.

Utmärkt Anna Hellberg

Andrés Stoopendaal, vem är han? Jo, han gav 2011 ut den i mitt tycke bästa prosadebuten sedan Alejandro Leiva Wengers Till vår ära (2001). Romanen hette Maskerad - och kom samma år som Hassan Loo Sattarvandis andra roman Belägring. Båda dessa romaner handlar om femton-, sextonåringar. Stoopendaal beskriver tonåringar, ytterst bildade överklasstyper i Paris, svenskar, fransmän, belgare etc., medan Loo Sattarvandi beskriver jämnåriga tonåringar i någon ödslig, långsamt malande västerförort. Ingen av dem är så politiskt korrekt lismande att de gör någon poäng av att det rör sig om olika klasser. Det kan väl rimligen läsarna själva räkna ut.

Hur är då Stoopendaals De federala distrikten? Jag hade ju höga förväntningar på den. Och jag måste nog säga att de besvarades. Det här är ingenting som du läser på en kafferast. Läs den helst sju, åtta gånger. För då växer den. En diktsamling som bara håller för tre omläsningar är ingen diktsamling. Då rör det sig om något uttänkt. Och det är bara bortkastad tid.

Vad är det då för poäng med att läsa en så kallad svår diktsamling. Jo, du skärper dina sinnen, du får kontakt med en annan människa - på djupet så att säga,

Jag stötte ihop med honom 1997 i Göteborg. Han gav mig en tjock bunt dikter, säg att det rörde sig om två hundra sidor. Jag satte mig ner och kastade ett getöga på det. Och sedan sa jag honom att det här var skit och att han inte under några som helst omständigheter fick publicera det. Men så frågade jag honom hur gammal han var. Sexton. Då sa jag att det ändå var betydligt bättre än det jag skrev som sexton. ”Så ge inte upp. Kämpa vidare. Det är ju en fantastisk känsla att kunna skriva bra litteratur.”

Och det har han också gjort. Till stor glädje för oss alla intelligenta svenskar.

Finns det då inget att anföra mot denna diktsamling? Förutom att han använder det osvenska ordet scent två gånger, det ger, förmodligen helt oavsiktligt, ett stråk av parfym i texten. Förutom det är han lika förtjust i preciserande adjektiv som den poet som jag förmodar har inspirerat honom, nämligen Fredrik Wiklund. Vem är nu det? Fredrik gav 2003 ut De liberala lansarna och 2006 Fläderns vän på bokförlaget Lejd. Jag lärde känna Fredrik mot slutet av 1990-talet.

Fredrik hade en, för att vara poet, ovanlig bakgrund. Arbetarklass från Härjedalen, av jag vet inte hur många sökande, utvald till de tjugofem attackdykare, som utgör eliten av kustjägarförbandet. Men under en tremilasprångmarsch med full packning la ett sadistiskt befäl krokben för honom. Han bröt benet. Liggande på sjukhus började han läsa. Och sedan skriva.

Det är intressant, och säger något om vår tid, att Andrés har snokat upp Fredrik. För, vad jag vet, har de inte så mycket gemensamt. Fredrik är, som jag minns det, hardcore kristen och antikapitalist. Andrés, jag frågade ju honom när jag var i Göteborg för några år sedan, har ju ett så konstigt namn att jag fattade ingenting.

Det visade sig att förnamnet är colombianskt och efternamnet holländskt. Han adopterades in i en släkt som var med och grundade Göteborg.

Jag hoppas att hans föräldrar är stolta över honom.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.