Det stora språnget i den lilla byn

Göran Sommardal läser Yan Liankes Explosionskrönika

Göran Sommardal

En halvtimme efter att ha läst Yan Liankes Explosionskrönika har jag glömt hur den slutar. Och jag tror inte att ”glömskan” är framkallad av romanens meta­intrig: att en författare vid namn Yan Lianke fått i uppdrag att ­skriva en krönika över staden Sprängrifte, ett manuskript som i sista kapitlet överlämnas till stadens borgmästare.

”Glömskan” hör mer ihop med berättelsens ambition att undvika att uppmärksamma sitt eget slut. I stället är det Historiens stora HUR som Explosionskrönika är besatt av. Ty precis som flera av Yans intriger är den här romanen existentiellt rytmiserad av Historiens (vanvettiga) framåtskridande.

Å ena sidan familjen Kongs klankarriär inom militär, gruv­näring och bildningsväsende – i antagonistisk förening med den kvinnligt bemannade Zhu-släkten, detroniserad men hopgift med sina besegrare. Å andra sidan den övermäktiga historien. Som driver berättelsen från bygemenskap till skyskrapande mångmiljonstad, allt i en svindlande hastighet.

Samtidigt skapar denna följdriktighet en slagsida åt litterär ­ritualisering snarare än mimetisk gestaltning. Byggnader och maktinstitutioner byggs och rivs i ett sådant tempo att personerna ofta inte blir mer än arketypiska figuranter. De är inte ­utan must och märg, men framträder så plågade av narrativ effektivitet att de är svåra att minnas som annat än burleska effekter av intrigen. I de romaner där Yan skildrar mer avgränsade skeenden, som Att tjäna folket eller Lenins kyssar, hinner personerna präglas av historien i lika hög grad som de präglar historien. I Explosionskrönika tillåts berättelsen aldrig förivra sig, förirra sig eller påminna mig om sin oumbärlighet.

Samtidigt är det precis den sortens socialhistoriska rörelse som Explosionskrönika beskriver. Hur traditionellt ältad moral och maktetik trängs undan av managementkultur och administrativa strategier, där människorna tvingas anta skepnaden av böjningsmönster för att hålla sig över den politiska händelsehorisonten. Kanske är romankonsten tvungen att bita sig i svansen för att klara av att återge den verkligheten.

Anna Gustafsson Chen har gjort ett styvt jobb med att hålla Yan Liankes historia kvar i de berättarfåror han plöjer. Hon lyckas till och med få tecknet ”Zhalie zhi” att både bli romantiteln Explosionskrönika och den omtalade tingesten innefattad däri: Sprängrifte hävdabok.