Frisksportarna som förliste i Nordsjön

”Berättelsen om Ormen Friske” är en fascinerande historia

Uppdaterad 2022-05-31 | Publicerad 2022-05-28

Jack Werner (född 1989), är journalist och föreläsare. Han var med och startade Viralgranskaren och är programledare för SR-podden ”Creepypodden”. Han utkom 2018 med boken ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” och är nu aktuell med ”Berättelsen om Ormen Friske”.

”Bygg själv Eder båt”. Så heter en handbok jag förvarar i ruffen på min folkbåt. Där står allt man behöver veta utifall masten skulle ramla av eller liknande, men mest bidrar den till stämningen ombord.

Liksom folkbåten är John Svenssons skrift från 1938 tillkommen i en anda av ljus framtidstro, och tänkt för en publik med åttatimmarsdag och lagstadgad ledighet. Bort storstadens kvalm och in med friluftsliv och svalkande havsbrisar!


Boken trycktes i många upplagor, och jag tar nästan för givet att den också cirkulerade i frisksportargänget som försommaren 1949 sjösatte Ormen Friske, ett 20 meter långt vikingaskepp som de smäckat ihop i en vassrugg på sex veckor. Med drakhuvud i fören, förstås, och akterstäven avslutad i en stilenlig knorr.

Målet var att kajka från byggplatsen utanför Trosa till Världssportutställningen i Stockholm, för att sommaren därpå avsegla till en festival i Rotterdam. Detta i propagandasyfte, för det så kallade Frisksportförbundet, en vid tiden omfattande rörelse för folkhälsa och nykterhet, tämligen harmlös men med en tondöv fäbless för sådant som torshammare och runor.

Att byggets ekonomi var skral och att sällskapets samlade erfarenhet av båtbyggeri och sjömanskap var blygsam, uppvägdes av entusiasm och en billig men hälsosam kost baserad på rå potatis och linfrön. Vad kunde rimligen gå åt pipsvängen?

Det mesta, får vi veta i journalisten Jack Werners sympatiska bok om det mer eller mindre bortglömda projektet och dess fatala följder, Berättelsen om Ormen Friske. I själva verket kommer bara en enda besättningsmedlem ut ur historien med livet i behåll, Stig Larsson, en trettioårig kylskåpsmontör från Motala.

Under seglatsen till Rotterdam blir Larsson sjuk i gulsot och får hoppa av i Trelleborg för att söka vård. Tanken är att han ska återansluta så fort han tillfrisknat, men knappt en vecka senare, dagen före midsommarafton 1950, går Ormen Friske under i en storm på Tyska bukten i Nordsjön, med man och allt. När Stig Larsson får beskedet ligger han ännu i sjuksängen.


Omständigheterna kring olyckan är oklara och fasansfulla. Enligt några fiskare ska Ormen Friske ha försökt söka lä i hamnen på Helgoland, en stackars öspillra över vilken amerikanska B-29:or dagen till ära övade höghöjdsbombning. Storm eller bomber, det var bara att välja.

Besättningens öde var naturligtvis första klassens nyhetsstoff. De vrakdelar och kroppar som sedermera flöt i land längs den nordfrisiska kusten gav få ledtrådar till förloppet, men desto mer utrymme för spekulationer: ”Till detta kom bristen på sådan mat som ger kraft för de enorma påfrestningarna i stormsjö – besättningen bestod av vegetarianer”, avlutade Aftonbladets namnlösa reporter sin artikel om olyckan.


De flesta av de 15 besättningsmännen får sina porträtt tecknade, så långt det är möjligt, men mest får vi veta om Sten Schröder (1912-1950), projektets upphovsperson och något av en frisksportens Jack Sparrow. Som purung bildar han klubben FK Spänst i sin hemstad Arvika, och på den vägen är det. ”Hans kärlek till frisksporten kom, som det verkar”, skriver Werner, ”ur en rastlös livsglädje och kanske också jakten på en scen att träda fram på.”

Schröders initiativkraft gör honom snabbt till ett centralt namn inom Frisksportförbundet, men efter hand visar det sig att han saknar tålamod att slutföra det han påbörjat. Han tycks också ha haft en fallenhet för dålighetsliv, så långt något sådant nu är möjligt inom frisksportens ramar.

Mot slutet av fyrtiotalet står Schröders frisksportarstjärna så lågt att han ser sig tvungen att satsa allt på ett kort, och det kortet är Ormen Friske. ”Bara Nordsjön ligger mellan honom och framgången”, som det står på baksidan av Werners bok.

”Berättelsen om Ormen Friske” är som sagt trevlig läsning, men nog kunde lasten ha stuvats bättre inför avfärden. Det är uppenbart att författaren har haft svårt att sålla i materialet, och bitvis överskattar han den dramatiska potentialen i gängse föreningstjafs: ”Anade Schröder att slutet var nära? Märkte han att kritiken från revisorer och missnöjda styrelseledamöter blev allt öppnare, att fundamentet i hans ställning började skaka?”


Som träbåtsnörd hade jag förstås velat veta mer om Ormen Friskes konstruktion och eventuella brister, men jag har ju trots allt Bygg själv eder båt att läsa i, liksom ett eget kölsvin att inspektera varje vår.

Jag är för övrigt stolt över att min folkbåt precis som de gamla vikingaskeppen och Ormen Friske är byggd på klink, det vill säga med en metod där plankorna i bordläggningen överlappar varandra. Det ger ett mycket starkt skrov, och ett säreget kluckande ljud i ruffen.

Med lite god vilja skulle man till och med kunna betrakta folkbåten som slutpunkten på denna drygt tusenåriga nordiska byggnadstradition, en teknik som i fjol förärades en plats på Unescos lista över immateriella kulturarv.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.