Hon skriver fram orten med värme och humor

Om inte de här böckerna kan få ungdomar att börja läsa, då kan inget göra det

Jenny Högström

helskärm

Nu är den äntligen här. Jag snackar såklart om 100k, som är den tredje och avslutande delen av hyllade ståupparen och Husbyprofilen Melody Farshins trilogi med ungdomsböcker som inleddes med Mizeria 2018 och följdes upp med Lowkey 2020. I tv-seriernas och bingetittandets tidevarv är vi inte längre vana att få vänta i mer än en vecka. Nu har vi i stället fått vänta i över ett år på att få återse tvillingarna Ali och Aicha, deras släktingar, vänner, kärlekar och andra som befolkar den namnlösa svenska förort som Melody Farshin diktat ihop. Men den som väntar på nåt gott säger de ju, och det stämmer. Och medan Farshin i Mizeria och Lowkey lämnade sin läsare lite i sticket med sina cliffhangers, lägger hon med 100k den sista pusselbiten. Så böckerna läses med fördel ihop.

I Mizeria presenterades vi för platsen och personerna. Då blev också Alis vän Osman skjuten. I Lowkey följde den hemska tiden efter brottet. I 100k får vi veta hur, vad och varför. I potten för brottet: 100 000 kronor. Harampengar. Vi får också lära känna Dollar, vars vän Hamza ligger i graven intill Osman.

Tänk er tv-serien The Wire. Visst drivs den av kriminalitet och konflikter – men den stora behållningen är utan tvekan miljöerna, bakgrunden till brotten och gestaltningen av karaktärerna. Lite så är det med Mizeria-trilogin: det är i fördjupningen det händer.

Som Melody Farshin skriver i 100k med en snygg twist på diskbänksrealism, är livet i orten ”mer tvättid än det är kriminalitet”.

Och så är det: här lurkar mamma Mona i tvättstugan medan tjejerna spelar in TikToks med julgransbelysning runt badrumsspegeln och barn leker på gården. Ali vill inte vara gift med Samira, men hon vill egentligen inte vara gift med honom heller. Föräldrarna oroar sig för en sak, barnen för en annan.

Med andra ord handlar Mizeria-trilogin om människorna i miljonprogrammet och deras inbördes relationer, skildrade ur deras egna perspektiv. Det handlar om vardag och högtider, plikt och drömmar, kärlek, vänskap, tjafs, mat, pengar, kläder.

Och trots den tragiska grundtonen, och att alla tycks fastlåsta i sina sorgliga öden, i sin mizeria, redan som unga, är Melody Farshins trumfkort värme, humor och en otrolig slagkraftighet.

Kapitlen är korta, med snärtiga rubriker, till stora delar skrivna på slang och fullproppade med oneliners och samtidsreferenser. Minnet liknas vid en ”encrochat, den lagrar ingenting”, en huvudvärk är ”envisare än Klarnas betalningspåminnelser” och samvetet ”dras som osten i en cheeseburgare med mozzarella”.

I ett kapitel värvas Osmans mördare, en klassisk hundragubbe – det vill säga minderårig, för att straffet ska bli lägre. Eller som rekryteraren säger, få ”rea på straffet”. Samma kille beskriver ortenkidsen med sina strumpor från Hugo Boss: ”Rik utsida, fattig insida.”

Och när polisen stormar en lägenhet ser sonen hur mammans ”PTSD från kriget kickar in”.

Samtidigt finns en öppen anklagelse mot journalisterna som dyker upp på begravningar och vill prata med föräldrarna: ”Ni som knappt vågar sitta bredvid en främling på bussen tar er rätten att tvinga er på folk i deras mest sårbara stund.” Kritiken är direkt riktad mot media som vill skildra offrets våldsamma död som självförvållad, snarare än strukturellt betingad.

Jag tänker på den bild av Sverige som snåljåparnas land som utmålats via #Swedengate och hur långt det är från den miljö Melody Farshin beskriver. Här handlar det i stället om solidaritet. Att alla ska få äta: ”Föräldrarna uppfostrar oss gemensamt, vi alla blir allas barn.” Eller om man så vill: ”Det är så i orten, när en person har Premium så har hela orten Premium.”

Vi vet alla hur exklusiva och exkluderande litterära sammanhang kan vara. Men kanske också något om litteraturens gemenskapande kraft. Hur den kan öppna upp världen genom att berätta om människan och världen. Hur den kan bygga broar. ”Via berättelsen så blir vi alla anhöriga” som Melody Farshin skriver så fint i efterordet.

Men när hon gick till biblioteket som barn var det en berättelse hon saknade, nämligen den om henne själv: ett barn av miljonprogrammet. Ingen var anhörig med henne. Därför har hon arbetat systematiskt på alla fronter för att skriva och sprida den berättelsen. Med sin Mizeria-trilogi, med föreställningen Mizeria men också med sin show Tre streck.

Genom att låta den helt vanliga svenska förort där Ali och Aicha växer upp vara anonym tillhör den vem som vill och känner igen sig. På så sätt påminner den om Donia Salehs mellanförskapsroman Ya Leila. Annars har Mizeria-trilogin mycket gemensamt med den somalisk-brittiska poeten Warsan Shires Välsigna dottern. Och miljöerna, slangen, språkekvilibrismen och svärtan hittar vi såklart i den svenska rappen. Men Melody Farshin skildrar inte en helmanlig miljö och håller heller inte på och flexar.

Ju mer jag tänker på det, desto mer framstår Mizeria-trilogin som en Kniven i hjärtat för vår tid. Utan musikaliska inslag – men med hundra procent musik i språket. Den är skriven om orten, för orten.

Och jag tänker att om inte de här böckerna kan få ungdomar att börja läsa, då kan inget göra det.