Vi lever i en förljugen illusion om lika chanser

I ”Riggat” visar Petter Larsson att Sverige aldrig har varit något meritokratiskt mönsterland

Publicerad 2023-03-22

Petter Larsson har skrivit ”Riggat: Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa”.

Det som brukar kallas ”det sociala arvet” är ett slipprigt fenomen. Det är svårt att få syn på bland alla variabler i samhällsväven, men det är samtidigt en av dess starkaste krafter. En belgisk väninna till mig illustrerade det pedagogiskt.

Hennes sociologiprofessor till far var en så övertygad anhängare av ämnets nestor Pierre Bourdieu att han medvetet placerade henne och hennes syskon i en av stadens stökigare skolor. Deras ”kulturella kapital” skulle ändå göra att de kunde reproducera deras klass. Vilket också skedde: hon är idag en av landets yngsta juridikprofessorer.

En förkrossande majoritet av hennes skolkamrater från arbetarhem är inte i närheten av en sådan karriär. Varför inte? De hade ju samma ”grundförutsättningar”.

En liberal skulle i första hand lyfta fram personernas individuella egenskaper. Det kan ju alltid vara fallet att någons extraordinära drivkrafter för dem till toppen, oberoende av bakgrund. Men statistiken talar sitt tydliga språk: det är en försvinnande liten grupp som lyckas göra en klassresa. Ändå är det dessa undantag – alla Camilla Läckberg, Jan Eliasson och Zlatan Ibrahimovic – och deras livshistorier som vår kultur älskar att vältra sig i. Naturligt nog, för vem gillar inte en underdog? Men dessa klassresenärer gör det också möjligt att upprätthålla vårt samhälles överideologi – det som journalisten Petter Larsson kallar ”meritokratism”.

 

I boken ”Riggat” nagelfar han sin egen livsbana. Ända sedan anfadern Lars Andersson föddes år 1800 har släkten Larsson ägnat sig åt olika arbetaryrken. Men Petter är inte övertygad om att det var helt hans egen förtjänst att han själv bröt mot över 150 års tradition och blev kulturjournalist. På hans mors sida finns en liknande släktbakgrund, med undantaget att vissa läste böcker. Detta menar han var avgörande för att han själv kunde byta klass.

Larssons bok tillför denna diskussion en fond av ovärderlig statistik som gör det omöjligt att fortsätta leva i tron att spelet inte är riggat

Trots att välfärdsstaten var tänkt att utjämna förutsättningarna är det sådana fördelar som gör det möjligt för människor att slå in på en annan bana än sina förfäder. Med en arsenal av statistik visar Larsson hur stort glappet är mellan det meritokratiska idealet och dess resultat. I Sverige har kvinnor och män i den fattigaste kvintilen 14 respektive 11 procents chans att ta sig till den rikaste. Chansen att bli en vanlig höginkomsttagare är fortfarande under 20 procent för båda könen. Trots det är tron på den sociala rörligheten urstark. 65 procent av svenskarna anser att det ekonomiska systemet är rättvist eftersom alla har lika möjligheter att lyckas. 40 procent hävdar att de rika har förtjänat sin rikedom genom sällsynt hårt arbete. Var tredje svensk tror dessutom att möjligheterna har ökat på senare tid, trots att de har minskat.

 

Det stämmer visserligen att Norden under de senaste 70 åren har haft en relativt hög social rörlighet. Här tar det i snitt 100 år, eller tre-fyra generationer, för en familj i de fattigaste tio procenten att nå upp till medelinkomsten. Det ska jämföras med USA:s och Storbritanniens fem-sex generationer och Brasiliens och Sydafrikas nio-tio, eller 300 år.

Men Larsson visar att Sverige aldrig har varit något meritokratiskt mönsterland heller. I mitten av 1900-talet ökade antalet klassresor något, med en kulmen under ”Susanna Alakoski-perioden” på 1950- och 60-talen, men de har sedan dess nästan fallit tillbaka till sin ursprungliga nivå.

Trots välfärdsstaten har förändringen varit marginell. Kartläggningar av efternamn i yrkesgrupper visar att den svenska eliten i stort sett utgörs av samma familjer som år 1700. Larssons slutsats är därför att någon sann meritokrati inte existerar. Den är alltid en förljugen illusion, med syfte att legitimera en allt groteskare ojämlikhet.

 

Denna kritik är inte ny. Den formulerades i stort sett i samma ögonblick som meritokratismen uppstod i mitten av 1800-talet. 1996 beskrev den amerikanske historikern Christopher Lasch i ”Revolt of the elites” hur den amerikanska drömmen – meritokratismens urform – uppstod i mitten av 1900-talet för att dölja det faktum att den sociala rörligheten i princip hade upphört. Larssons bok tillför denna diskussion en fond av ovärderlig statistik som gör det omöjligt att fortsätta leva i tron att spelet inte är riggat.

Men ett sant meritokratiskt system är inte heller något att hurra över, menar Larsson, eftersom det förutsätter ett klassamhälle indelat i vinnare och förlorare. Hans lösning är trots det att försöka få verkligheten att närma sig det meritokratiska idealet genom ett antal reformer som socialister och liberaler kan enas om.

Detta innebär dock en övertro på liberalers solidaritet. För hur skulle ett samhälle med helt lika förutsättningar se ut? Där ”undersköterskan, kulturskribenten och direktören har lika materiella villkor”? Det skulle vara misstänkt likt det som kallas socialism – det system som alla liberaler avskyr lika mycket som det gamla ståndssamhället.

Om målet är lika möjligheter för alla – förutsättningen för varje äkta meritokrati – kan inte vinnarnas belöningar vara så stora att de upphäver likheten för nästa generation. Sann meritokrati är därför inget för liberaler.

 

Man kan förstå varför Larsson inte vill ta detta steg och utropa socialismen till meritokratins egentliga hemvist. Vänstern befinner sig på reträtt, liberalism med ett mänskligt ansikte tycks vara det bästa man kan hoppas på. Strategiskt är det därför smartare att sträcka ut en hand till de liberaler som inte tror att varje människa är en Robinson Crusoe. Men då får man också nöja sig med att fortsätta leva i en förljugen värld.

 

 


Petter Larsson är medarbetare på Aftonbladet kultur, boken recenseras därför av Jonas Elvander, som är kritiker och utrikesredaktör på Flamman.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.