Om livet på Söders botten

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-25

Ulrika Stahre fascineras av Blondies självbiografi om vägen ner i knarkmisär och prostitution – och kampen tillbaka.

NYTT LIV Birgitta Andersson har skrivit en fascinerande självbiografisk roman om sitt liv som missbrukare, prostituerad och kriminell på Södermalm under 50-talet.

När Birgitta Andersson, ”Blondie”, i sin självbiografiska bok med samma namn, är knappt tonårig upptäcker hon ett fatalt sätt att tjäna pengar för den som inget har att förlora. Hon prostituerar sig i Björns Trädgård på Södermalm. Det är sent femtiotal och långt kvar till Söders gentrifiering, lattepappor, friskolor, nyrenoverade bostadsrätter. Den misär som skildras i Blondie är av både personlig och samhällelig art: Birgitta Anderssons uppväxt domineras av fattigdom, som i sin tur leder till mobbning, övergrepp och en aldrig uppbyggd självkänsla. Vägen till knarkmissbruk och kriminalitet är verkligen inte given men tycks i självbiografins backspegel rimlig, förklarad.

Visst är Blondie en fascinerande livshistoria, inte minst för att allt går så ordentligt åt helvete att man inte förstår hur någon kan resa sig igen. Livet rullar på, från knarkarkvartarna till journalistjobbet, via utbrändhet och egen spelbutik till städjobb och självbiografiskrivande.

Men vid sidan av den personliga berättelsen skymtar den samhälleliga, den som handlar om ett öppet förtryck på grund av klass och kön. Som handlar om vårdsvängen och sociala skyddsnät, om att man kan känna sig tryggare i fängelset än utanför det. Birgitta Andersson kommer rätt långt i kriminella kretsar, utför avancerade bedrägerier som jag får hålla i mig hårt för att inte beundra – utanförskapets romantik är ett raster som lägger sig över läsningen, hur vidriga förhållanden jaget än tvingas leva under.

Beteckningen ”dokumentärroman” är användbar. Den betyder att skildringen är en hybrid, en livshistoria redigerad, förvandlad till prosa för att alls kunna bli begriplig. Blondie är rakt skriven, tyvärr fylld av framblickande utsagor av typen ”hade jag vetat hur det skulle bli hade jag aldrig öppnat dörren”. Bortsett från dessa finns en ton som är självklar, förtroendeingivande, drastisk och ofta krass.

Blondie är också en historia om kvinnosolidaritet, om den ensamstående mammans kamp, om hur överlevnad kan vara en fråga om estetik: att i nästan alla lägen skapa en anständig miljö och försöka hålla sig snygg. Som om själva livet hänger på skönheten, samma skönhet som också kan bestraffas – bli inte för snygg och självsäker för då är du en hora. Bokens jag sätts oavbrutet på plats – som underklass, som kvinna.

När hon sakta tar sig uppåt är det en ny tid. Plötsligt har hon en laptop under armen, det är som om knarkarbubblan har lurat historien och hoppat direkt från utedassens Söder till den sköna nya samtidsvärlden.

Detta långa historiska perspektiv är Blondies behållning. Och fyllgubbarna är kvar i Björns Trädgård, trots försöken att bygga om och låta estetiken rädda världen.