Knarkande djur och sinnliga geografier

Joakim Pirinens ”Familjen död” tar ut svängarna

helskärm

En höstdag knappt trettio år efter utgivningen av Joakim Pirinens första seriebok om Socker-Conny klev en försupen man jag inte kände fram ur ett buskage. I ett svajigt hoppsasteg stoppade han min dotters sittvagn som jag drog längs trottoaren intill. Till saken hör att mitt lätt fetlagda barn hade en ny mössa, en randig toppluva i trikå som smet åt runt skallen. ”Socker-Conny!” tindrade mannen, som om han mött en kär gammal vän. Och den lilla Socker-Conny såg upp på den stora, varpå de möttes i ett glest betandat grin. 

Således är det möjligt att bli gravt folklig, också som serietecknare. Men sedan ett par år tillbaka blir Joakim Pirinens serier nästan alltid refuserade, berättade han i en intervju i Sveriges radio. Kanske har svenska tidningar blivit rädda för satir?

Sedan länge skriver Pirinen även dramatik och prosa. Familjen död påstås vara en kriminalroman och inleds med ett mycket intrikat släktträd. I en småländsk villa full av munkstolar hittas liken från Åke (Acke) och Agneta (Atta) Gustafsson. De är kusiner, kusinbarn och gifta. Åkes näsa har stympats så att han liknar seriefiguren Kronblom.

Kommisarie Runge och inspektör Wrange är bekanta från Pirinens novellsamling Den röda drömmen samt seriealbumet Hundratvå år av ensamhet. Snart upptäcker de att ingen utanför de dödas gemensamma släkt kan minnas deras existens. Samtidigt visar dna från brottsplatsen att morden måste ha begåtts av någon ur den yngsta generationen av samma släkt. Jochen Andersson, en ängslig, tecknande 57-åring kallas som vittne. Han beundrar ”Mästaren”, Sveriges bästa serietecknare som skrivit en bok om samer och försöker nu själv få in i en fot i seriesverige. ”Vilken liten runkare”, tycker Wrange.

Tilläggas bör kanske att berättelsen utspelar sig år 2027 och framtiden avtecknar sig framför allt genom nya tekniska lösningar inom det polisiära. Till exempel Bingobox, en desorienterad pitbull med stickproppar och sensorer inopererade i huvudet.

”Familjen Död” är alltså en deckare, om man ser till att det i romanens början förekommer ett mord, och i slutet en lösning. Men, allt där emellan är en omväg, ett kärl för geografiska och sinnliga utflykter, personlig stockholmiana, sexköp och konsthistoria, droganvändning hos djur. 

Och visst finns det en en lustfylldhet i överbelastningen av den här romanen, som förstås är mycket rolig. Samtidigt är det lätt att bli sträng mot Pirinens prosa helt enkelt för att han är en enastående serietecknare. Men handlar det också om att den tecknade serien, till skillnad från romanen, har en ultimat form för tät, grov satir? På seriesidan får ögat en annan frihet. Där kan bilder i högre grad lämnas oförklarade, och bortvänt malande lättare bäras av en lekfullt uppbruten struktur. 

Pirinens berättelser rör sig ofta kring ensamhet. Till och med Socker-Conny och hans järnrör måste man älska, i alla fall i korta stunder. I Familjen Död finns däremot ingen att känna med. Här finns en annan hårdhet än i Pirinens tidigare alster.

Joakim Pirinen medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans roman av Ida Säll, författare och kritiker i Svenska Dagbladet