Fjärilar som dansar
Malin Krutmeijer om Fredrik Ekelunds förvandling till Marisol
Publicerad 2018-09-24
När författaren Fredrik berättar för sina barn och bonusbarn att han är transvestit bedyrar han samtidigt att han aldrig kommer att skriva om det. Han kanske lurar sig själv, men inte kidsen: när han senare kryper till korset och berättar att jo, det blir nog en roman och kanske en diktsamling också ler de bara. Det visste de från början.
Och här är den, Q, Fredrik Ekelunds självbiografiska roman om hur han i 60-årsåldern hittade Marisol i sig själv. Det är en identitetskris han skildrar, marken gungar verkligen under fötterna på mannen som skrivit böcker om hamnarbetare och fotboll, och som debatterat mot så kallad identitetspolitik.
I ett vindlande flow skriver han sig igenom den enormt svåra och taggiga men också jublande resan mot försoning och klarhet. Marisol bär hela vägen. Hon är en mjukt obändig kraft, en befrielse och hemkomst, och det är fint skildrat.
Länge kan hon bara finnas i Köpenhamn, en halvtimme från hemstaden Malmö men en annan värld. Här höjer få på ögonbrynen över en man i kvinnokläder, och här finns ett nattliv som blir helt centralt för den nya identitet som ska födas och integreras.
Marisol kommer till ett hyfsat dukat bord. Det är trots allt tack vare årtionden av en kamp som måste kallas identitetspolitisk, som transor och andra hbtq-personer har den relativa frihet och öppenhet som hon åtnjuter i Köpenhamn.
Många tämligen alkoholindränkta nätter blir det. Till viss del är boken också en roman om barerna, klubbarna och de fjärilar som fladdrar där. De får liv, sedda med blicken hos en osäker men begeistrad nykomling som efterhand finner sin plats.
Det vilar en speciell erotisk laddning över klubbandet, barsamtalen, sminkningen, klädprovningarna, och över kvinnligheten – både den som Fredrik erövrar som Marisol och den som han och hon åtrår hos så kallade cis-kvinnor. ”Kvinnorna är det starkaste i mig”, de har ”monopol på skönheten”, skriver romanens protagonist, och spekulerar i att det är just därför hen ”själv vill vara det”.
Här lurar en paradox. Å ena sidan talar författaren om en längtan efter mer flytande könsidentiteter bortom det binära, å andra sidan silar hen själv världen genom ett filter av motsatser.
Boken vimlar av resonemang som utgår från motsatspar som kvinnligt/manligt, känsla/intellekt, mjukt/hårt, muslimskt/sekulärt, ”den eleganta”/ ”slampan”, apolliniker/dionysiker och så vidare.
Det är en romantisk värld där gråzoner och konflikter blir jobbiga. Detta måste rimligen färga berättarens personliga transerfarenhet, men det speglas inte riktigt i berättelsen eftersom det egna generella motsatstänkandet inte sätts i samband med den. I stället blir den här paradoxen ett outforskat spänningsfält. Det är idyll eller avgrund, bra eller dåligt.
En sak som måste nämnas är en viss fixering hos Ekelund vid muslimer. Muslimska män målas ut som transvestiternas värsta plågoandar och fiender, och transvestiterna blir följaktligen närmast symboler för den liberala, sekulära demokratin.
Man kan absolut diskutera kulturellt betingade manlighetsideal, men man gör det inte så bra genom att exempelvis vårdslöst blanda ihop muslimer i allmänhet, jihadism och gängkriminalitet. En del dagspolitiska kommentarer hänger också lite löst i den existentiellt präglade texten.
Det gör däremot inte en brevväxling mellan Marisol och den bolivianska matematikern och transvestiten Soledad. Den tillför lite svalkande distans i flödet, och skapar också en vågrörelse där Marisols situation alltmer kontrasteras mot Soledads. Kanske är de aspekter av samma person.
Soledad betyder ensamhet, och finns det någon smärtpunkt i romanen så är det just det: ensamheten, och utsattheten när Marisol tar sina första trevande steg.
Skammen är ett annat starkt tema. Den drabbar som ett knytnävsslag redan på de första sidorna när Ekelund återberättar ett minne av Tage Tosa, alias Anita, känd som ett ”original” i Malmö under många år. Jag mötte själv henne några gånger som ung, och kan se henne framför mig i all sin sårbarhet. Ekelunds solidaritet med henne – ”cirkusupplevelsen” – är storslagen och vacker.
