Sex, droger & rastafari
Jenny Högström fångas av romanen om Jamaicas våldsamma historia
Publicerad 2018-02-11
Säga vad man vill om Marlon James Man Booker-prisade roman En kort krönika om sju mord, men kort, det är den inte. Tvärtom, denna massiva knallgula tegelsten som kretsar kring ett misslyckat mordförsök på Bob Marley i Jamaica 1976, får mig att försvinna från världen vid frukostbordet, på spårvagnen, på biblioteket, på toa, på krogen och i sängen – och ju mer jag läser, desto mindre vill jag att den ska ta slut.
Men det är inte bara min tid som tas i anspråk: detta är en roman som famnar över både tid och rum, från 1970--talets Jamaica och kalla kriget till 1990-talets crackbusiness i New York, och det gör den via de tio berättarröster som den växlar mellan.
Det är jamaicanska gangsterkungar och politiker, CIA-agenter, knarkhandlare, yrkesmördare, en inverterad version av Che Guevara specialiserad på kontrarevolution, battymannen Weeper (upplägget jamaicansk självhatande gangsterbög är fantastiskt), den sopige musikjournalisten Alex Pierce och Bam-Bam som mer eller mindre är barnsoldat. Och så Nina Burgess från uptown, som i ett Jamaica plågat av fattigdom, kriminalitet och politiska stridigheter precis som alla andra helst av allt vill lämna skeppet.
Det är stream of consciousness och rappa dialoger, det är getto, vapen, rastafari, droger, homofobi, rasism, desperation och intriger, allt till ett soundtrack av ska, reggae, pop och återkommande utbrott av skott, skrik och explosioner.
Ni tycker att det låter som en tv-serie på HBO? Javisst, det kommer att bli en tv-serie på HBO och Marlon James själv skriver manus, tack och lov.
Dock: innan han började skriva på denna sin tredje roman gick den jamaicanske författaren loss på grekiska tragedier.
Det är med andra ord våldsamt och ödesmättat och romanens första berättarröst talar till oss från andra sidan. Alla berättare är just fångade i sin berättelse, i sitt specifika öde. Som brickor i ett spel även om de ibland lockas att tro att det är de själva som har kontrollen.
Romanen kretsar alltså kring ett faktiskt mordförsök på Bob Marley, kallad Sångaren, i Kingston i december 1976. Marley överlevde mirakulöst och alla gärningsmännen undkom.
Jamaica hade varit självständigt från det brittiska imperiet i knappa 20 år, landet var i djup misär, det var snart val mellan People’s national party och Jamaica labour party som båda försökte knyta Marley till sig.
Samtidigt pågick kampen mellan olika getton, olika nationella och internationella intressen, drogsyndikat och underrättelsetjänster. Papa-Lo, don av gettot Copenhagen city sammanfattar saken: ”Detta ska ni veta, alla fina och hederliga människor. Ett valår inleds i samma stund som det första skottet brinner av.”
Det hade kunnat vara ett hårdkokt gangsterdrama. I stället är prosan ofta suggestiv och musikalisk och under själva mordförsöket når den ett slags crescendo och radbrytningen faller sönder.
Formmässigt är det också talande att den första mening Marlon James skrev i romanen numera befinner sig någonstans i mitten. För detta är inte en historia som beger sig direkt från en punkt A till en punkt B, med tydlig plott, linjär berättarstruktur och regelrätt upplösning. Och det är inte en roman skriven på traditionell berättande prosa (som James refererar till som att skriva som Jane Austen) utan här har Faulkner och Duras varit föregångare.
Folk i den här romanen tycks älska att slänga käft när det är skarpt läge.
Att som Marlon James växa upp och utbilda sig i en före detta brittisk koloni är att fostras i hur engelska ska talas – och inte minst skrivas. Därför tog det ett tag för honom att under skrivprocessen släppa fram det språk som i dag präglar romanen: jamaicansk patois, en kreolsk engelska med rötter hos landets afrikanska slavar.
Och därför är språket – och hur det talas – ett ämne som sysselsätter romanens alla berättare samtidigt som det har dem i sin makt. Inte sällan är det gestaltat i dråpliga dialoger: folk i den här romanen tycks älska att slänga käft när det är skarpt läge. Varför inte diskutera med V S Naipaul i fängelset eller Allen Ginsberg i sängen?
I en favoritscen suckar ett gäng jamaicanska crackdealare över Alex Pierce och hans fördomsfulla metaforer. Nina Burgess gör allt för att lämna Jamaica bakom sig genom att skippa lingot. Den jamaicanska polisen har sitt specifika uttal. För att inte tala om rastamännen, med en hel kosmologi inbyggd i orden.
”Hårda män tar inga anteckningar”, filosoferar den fullfjädrade psykopaten Josey Wales. Varför? För språket är det som avslöjar dig.
Hur gör man då som översättare? Gör man som norske författaren Stig Sæterbakken som översatte Nikanor Teratologens västerbottniska i Äldreomsorgen i övre Kågedalen till sin barndoms Lillehammermål? Nej, för här går det inte att överföra till en närliggande kontext och Niklas Hval har gud ske lov inte heller försökt översätta till någon krampaktig svensk ortenslang.
I stället har han sparat några ord på patois och rastaspråk här och där, och efter fullbordad läsning går jag omkring och muttrar ”fuckery” för mig själv. Huruvida det i romanen flitigt använda ordet ”pussyhål” är bättre än fitthål eller pussyhole (förekommer också), därom tvista förstås de lärde. Men överlag gillar jag dessa små språkliga signaler och välkomnar alla hårresande tillskott i svordoms-registret.
Så medryckande, rolig, vass och lärorik.
Faktum är att den biten funkar bättre än en del annan slang och talspråkligheter.
Så. Tanken att hellre läsa romanen i original må vara lockande. Men svenskar överskattar gärna sina skills i engelska, och själv vet jag att jag skulle vara chanslös. En skönlitterär översättning är ett genomgripande språkligt och konstnärligt arbete. Och Marlon James roman är en genomgripande upplevelse på så många plan. Så medryckande, rolig, vass och lärorik. Man vill uppleva den i alla dess nyanser.