Förtrollande förstörelse
Kristofer Folkhammar läser en utmanande prosadebut
Publicerad 2018-01-23
Vår outhärdliga samtid tjänar som spegel åt det som bär stråk av undergång. Och det verkar som att vi är många som har ett behov av dessa speglingar. Jag har i likhet med många andra förfasats av tv-serien The handmaid's tale som i all sin skräckinjagande absurditet bär på otaliga kopplingar till fenomen i vår senkapitalistiska samtid – och inte minst till amerikanska slaveriets historia.
I somras såg jag prepper-pest-skräckfilmen It comes at night. Där är hotet vagare, inte lika tydligt en reflektion av specifika samtidsfenomen. Ett virus har tvingat en familj ut i skogen. De har spikat för fönstren på det hus där de lever isolerade, och riktar skarpladdade vapen mot skogen. Total misstänksamhet råder gentemot allt utanför kärnfamiljen i detta stora, rädda efteråt. Filmen öppnar en länk mellan sjukt och friskt i några drömscener, där sjukdomen förebrås, uppblandat med gryende sexuellt begär – en farlig kraft om den raserar gränserna mot yttervärlden.
I första hand är det nog samtidens allmänna utsiktslöshet som får mig att läsa ihop dessa blockbusterdystopier med danska Ursula Scavenius lyriska prosadebut Fjädrar. Men den utgör också ett intressant svar på hur en sån där undergångsskildring kan se ut utan genreberättandets tydliga tänk-om-det-var-såhär-ramar. Det blir mer hands on ner i skiten, in i det ensliga, knäckta psyket.
Scavenius skriver en mycket tät, emellanåt kompakt, poetisk prosa. Ibland får den mig att tänka på svenska Linda Boström Knausgård, men Scavenius är på gott och ont stökigare och grövre i mun.
I tre korta, lyriska berättelser tecknas svåröverblickbara landskap där sjukdom, död, åtrå och sex gestaltas. Sorgligt och groteskt. Förhöjt och förvridet. Mycket eller alldeles för sent på jorden.
Heterosexuella par och deras graviditeter återfinns i centrum av samtliga av berättelserna. I den andra, Luna Seconda, som utspelar sig i ett på människor tomt fågelreservat, är det ett fossil som föds. Som ammar och kräver att få växa.
Det är framför allt männen vi får följa. De har det jobbigt. De vill ha och slippa ifrån ungefär samma saker. Genom textens bildrikedom och djupa sensationer kommer man på sätt och vis nära dem, men det handlar inte om några utmejslade psykologiska porträtt. De är statiskt stöpta i sina lidelser. Kantiga begärsmaskiner som knullar och äter kål. Rycker fram genom det vidunderliga förfallet på mörk instinkt.
Bokens första berättelse, Majinski, står ut. Här återfinns en depraverad stadsmiljö i stället för de övriga historiernas ensligt reservatlika inramningar.
Här rör sig berättaren genom ett Sofia i Bulgarien ockuperat av hundar. Han vill åt sin konstnärsidol Peter Majinskis gunst, som vill att han gifter sig med dennes galna dotter Lucia.
Scavenius poetiska precision förtrollar mig vid flera tillfällen: ”Mina händer skrek av ljus” står det, till exempel, i mötet med idolen. Eller det upphetsande motivet med de härskande hundarna, hur det får sippra över från världsligt gatuknas till något gudomligt: De äger gatorna. Det går att se vad klockan är utifrån hur deras kroppar ligger som slappa urvisare längs gatan. Men de styr också årstiderna, står det på ett ställe.
Samtidigt får de barocka världarna emellanåt något överlastat, eller ska jag säga, barlastat över sig. Fjädrar försöker ibland suggerera fram sitt mörker via väl slitna gestaltningar av det groteska. I synnerhet tröttar det mig hur plötsligt fattig på uppfinningsrikedom texten blir när den ska beskriva affärerna på Sofias ”dåliga barer”. Med våldsam sexualitet och tokiga könsorgan. Kanske vill Scavenius skriva fram en typiskt ”hård värld” kring ett svinigt manspsyke. Men så värst originellt blir det inte.
Vår outhärdliga samtid tjänar som spegel åt det som bär stråk av undergång. Och just för att Fjädrars ärende inte är att spegla, utan utmana läsaren med helt främmande sammansättningar, bortom genredramaturgin, tvingar den läsaren att på ett särskilt svindlande sätt öppna sig för förstörelsen.
