Dansk skalle mot den danska flyktingpolitiken

Carsten Jensen tar judo på sina politiska motståndare

Publicerad 2020-04-26

Carsten Jensen (född 1952), dansk författare.

Som redan Shakespeare försökte säga är det åt helvete med Danmark. Inte har det blivit bättre heller, om man får tro Carsten Jensen. Det är ett patetiskt spektakel att skåda: en dvärg i världspolitiken blickar alltmer förtvivlat inåt, klamrar sig alltmer krampaktigt fast vid en förljugen ”kristen” kultur som inte på minsta sätt tål att konkurrensutsättas.

Den danska hyggen (jag tycker att det borde heta ”hygget”, men får väl vika mig för översättningen) ska till varje pris skyddas, om så med hjälp av Guantánamo-liknande interneringsläger där asylsökande ungdomar sätts för att brytas ner, så att de slutligen ”frivilligt” går med på att utvisas till fruktansvärda platser.


Straffrätten utformas så att etniska minoriteter får dubbla påföljder, ett system som inte ens den amerikanska medelklassen har vågat införa lika oförblommerat.

För att verkligen visa var skåpet ska stå har man infört rätt för myndigheterna att beslagta asylsökandes smycken – ett kristallklart eko av nazisternas tillvaratagande av sina offers allra intimaste ägodelar. (Som Jensen själv påpekar har denna lag, som skämde ut Danmark fullständigt inför en häpen omvärld, aldrig tillämpats. Det kanske inte ens var meningen. Signalen ljuder så tydligt ändå.)


Mitt i sitt äckel inför denna skenande högerpopulism, som även de danska Socialdemokraterna helt har underordnat sig, försöker Jensen hitta en strimma hopp. Han kastar sig i sin eleganta lilla stridsskrift mellan humanistiska målare som Brueghel och moderna romanförfattare som Hakan Günday; mellan tänkare som Zygmunt Bauman och vittnesmål från enskilda flyktingöden.

Det han finner är en demokratisk motrörelse som har sina anhängare också i dagens danska samhälle: han kallar dessa eldsjälar, folkrörelsemedlemmar, arbetsgivare, idrottstränare, goda grannar och enskilda aktivister för ”vardagsdemokrater”. De vägrar att låta sig påverkas av den i grunden språkliga förskjutning som möjliggjort avhumaniseringen av flyktingar och invandrare i dansk debatt.


Jensen tar alltså judo på sina politiska motståndare och placerar sig själv i linje med den alltjämt anständiga befolkningen; populisterna avslöjas som en ängslig klick i hjärtat av Köpenhamn, innanför Folketingets murar och uppe på tidningsredaktionerna. Det är elitens skräck, inte någon verklig folklig vrede, som drivit fram västvärldens kanske mest repressiva migrationspolitik.

Här har vi förstås mycket att lära i Sverige, som alltid tycks ligga ett knappt decennium efter grannen i väst. Det är populärt att kasta skit på januariavtalet – det har även jag gjort, och lär fortsätta att göra i takt med att nyliberala dogmer sliter isär landet – men frågan är i sanning vad alternativet hade varit. Det danska exemplet, där de etablerade partierna skränat ikapp för att ställa sig in hos extremhögern, förfärar. Kanske var det också så vår statsminister tänkte?

Vad fan som helst, bara inte Danmark.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.