Egotrippade skrivlärare

Fredrik Persson-Lahusen om två guider som vill att alla andra ska skriva som de själva

Fredrik Persson-Lahusen

Att skriva för andra är alltid pretentiöst och allra mest pretentiöst är att skriva för andra om sitt eget skrivande.

Hélène Cixous föddes i Algeriet 1937. Familjen var franska kolonisatörer med tidstypisk brokig bakgrund. Som både litteraturforskare och författare har hon blivit en feministisk postmodern portalgestalt. I ett intellektuellt klimat där den egna erfarenheten ses som oantastlig empiri är populariteten lätt att förstå.

Med essän Att komma till skriften – som genom Sara Gordans och Modernistas försorg för första gången nu finns tillgänglig på svenska – ställer Cixous sitt skapande i centrum på ett sätt som andas av allmängiltiga anspråk. Hon stöter ur sig biografiska brottstycken med ett både abstrakt och konkret språk.

Som kvinna och judinna anser sig Cixous vara fjättrad av allt det hon är. Att skriva blir ett sätt att utmana den ständiga underordningen. Vägen till befrielsen – språket – låter sig dock inte väljas utan skildras i lika stor utsträckning som en utifrån kommande och drabbande kraft Så ställs det av skärvor skapade subjektet i fråga.

Ibland, inte sällan, blir iakttagelserna – de effektsökande iscensättningarna av oförrätter – både banala och motstridiga. Cixous är noga med att markera medvetenhet om sin koloniala kontext, men koketterar ändå mer än gärna med sitt eget utanförskap. Som kvinna säger hon sig vara ett fjäderfä som plockas, steks i sperma och smörjs i äktenskaplig olja innan buren stängs. Att hon fantiserar om mord och hämnd är således föga förvånande.

Kanske är jag som man oförmögen att förstå detta. Eller så engagerar inte essän av den enkla anledning att ett egentligt ärende saknas; så som en fråga att besvara eller ett fenomen att borra djupare i. Mest främmande för mig förblir dock det extrema behovet av yttre bekräftelse. Mot slutet radar Cixous upp titlarna som redan gjort henne uppburen, ropar: skynda kom och se!

Nästan lika benägen att berätta om sig själv och sitt eget sätt att bemästra skrivandet är sakprosaförfattaren Magnus Linton. Hans Text och stil är dock lika mycket en handbok skriven i syfte att värna det välunderbyggda berättandet och i förlängningen motverka både ”journalistikens ytlighet och vetenskapens tråkighet”. Mellan raderna ryms också en naiv förhoppning om att sådant upplysningsarbete kan utgöra bålverk mot populism och ideologiska irrläror.

Linton – som varit husförfattare hos idéhistorikerna i Uppsala för att få dessa att skriva bättre – tar avstamp med en bakgrundsberättelse om att allt var bättre förr då forskare självklart bidrog till det offentliga samtalet. I dag intresserar sig akademiker enbart för anglosaxiska specialtidskrifter och ser inte kultursidorna som sin arena.

Det finns mycket att säga om universitetets publiceringskultur och incitamentsstruktur, men Lintons bild är en betydande förenkling och han saknar den kunskap som krävs för att tillföra diskussionen något framåtsyftande och substantiellt.

Återstår gör då de delar där Linton berättar hur kunskap bäst förmedlas i textform. Här finns tips och tricks kring vad en inledning ska rymma (uppseendeväckande anslag, angelägenhet och trygghet) och inte rymma (frågor), men också djupdykningar i hur en text tillförs rytm och rörelse.
Jag delar Lintons tydliga ställningstagande för variationsrika och effektiva texter (få ting är så tillfredsställande som att rensa ut utfyllnad och överanvända ord), men är föga förtjust i hans sätt att göra bruk av svenskans möjlighet till ordsammansättningar ("attiraljhoprafsande”).

Detta sagt för att understryka det självklara: att skriva och läsa handlar till sist om tycke och smak.

På sätt och vis upphöjer Linton sin egen stil och arbetsmetod till ideal. Samtidigt säger bokens själva disposition – hur avsnitten om specifika moment återkommer och hakar i varandra – att det omöjligt går att ställa upp schematiska regler och rekommendationer för en så självständig och särpräglande syssla som att skriva.

Stil är erfarenhetens intuition, något som erövras i det lilla och kopplat till konkret text – ofta genom förtroliga och kritiska kommentarer. Det här vet förstås Linton: ”ingen blir driven skribent genom att läsa guider”. Böcker om att skriva bör kort sagt inte skrivas.