Försvarstal utan självrannsakan
Cecilia Djurberg läser Katarina Frostensons syn på krisen i Svenska Akademien
Uppdaterad 2019-05-27 | Publicerad 2019-05-24
Förhandsintresset för Katarina Frostensons nya bok K har varit minst sagt uppskruvat. Det har varit ett PR-mässigt effektivt hemlighetsmakeri med planterade antydningar om att det är här hon äntligen ska tala ut. Ge sin version av turerna kring sin våldtäktsdömde make och Svenska Akademiens kris, efter att tills nu ha varit i princip knäpptyst.
Om jag vore lika konspiratoriskt lagd som Katarina Frostenson framstår i sin bok skulle jag misstänka att den är skriven för att göra mig, och alla andra kritiker, till rollfigurer i dramat. Vilket vi ju också har varit, vi som offentligt kommenterat skeendena i Svenska Akademiens kris och turerna kring fallet Kulturprofilen.
Så blir medielogiken ett slags regissör som lägger tyngd vid en litterär utsaga i bokform efter ett informationsvakuum.
Att akademiledamoten Horace Engdahl (som spelar riddare H i Frostensons drama) samtidigt kommer ut med en egen bok stärker regiidén om att böcker fortfarande har en stark ställning och kan skapa den hajp och uppmärksamhet som är så eftersträvansvärd och svåruppnådd på offentlighetens brusiga scen i dag.
Det måste ändå betraktas som något positivt, även om man känner marionettrådarna rycka i en när man kastar sig över detta mediala köttben.
Men efter att ha följt dramat om Svenska Akademien från skymda platser med begränsad information och i växlande ljussättning med dimridåer ha försökt tolka handlingen och reda ut vilka som är goda och onda vill man förstås nu höra den stumma karaktären.
Detta efter alla självutnämnda hjältars påståenden, efter att ha sett aktörer drabbas av hybris, hugga varann i ryggen och storma av scenen, och efter att ha sett körens ställningstagande show i symboliskt knutna kostymer på fysiska och digitala torg. Många i publiken har nog undrat om det är en fars eller en tragedi som pågått.
Absurd är också denna akt, och absurdistisk, med krisreflektioner om livet är värt att fortsätta leva. Frostenson tangerar eftermälet och återkommer till tanken, möjligheten, att gå ner i vattnet och försvinna. Men väljer, liksom Camus, ändå livet och skriver hur hon hämtat styrka i skrivandet och litteraturen.
Vilket också märks i Frostensons kraftigt intertextuella, dagboksliknande berättelse om tiden mellan 23 november 2017 och 23 maj 2018.
Hennes bok är späckad av litterära referenser och citat och blir därmed ett slags trojansk kulturhäst, så att den som läser i jakt på snask och anklagelser får en rejäl dos poesi och filosofi på köpet.
Hon menar att alla anklagelser är falska
Titeln tolkar författaren själv åt oss: K som i Katarina, kabal (sammansvärjning), kärlek, kris, katastrof, katharsis och kataklysm. Hon ansluter sig uttryckligen till Kafkas process, men bland alla författare och citat närmar sig denna fru K aldrig egentligen självrannsakan eller livslögner.
Hon menar att alla anklagelser är falska och istället för att skala någon ibsensk lök skriver hon om andra författare som liksom hon hamnat i elände, i den bokstavliga bemärkelsen landsflykt.
Likt Strindberg i sitt inferno promenerar hon runt i Paris och känner sig förföljd. Det är Sverige det är fel på och alla lättkränkta svenskar. Dagens Nyheter utser hon till fiende, med agendan att störta henne och maken Jean Claude Arnault från makten, liksom att rasera Svenska Akademien.
Det är också till maken, den jagade och våldtäktsdömde, hon riktar sina ord, med en vördnadsfull kärlek som tycks orubbad.
Motivet, menar Frostenson, skulle handla om deras avsky för finkulturen, om de anonyma vittnenas avundsjuka och om främlingsfientligt hat mot maken. Det är också till maken, den jagade och våldtäktsdömde, hon riktar sina ord, med en vördnadsfull kärlek som tycks orubbad. Det är ändå imponerande, under omständigheterna.
Hon säger sig ha svårt att förstå handlingar, generellt, men väver associativt ihop sin historia med H C Andersens Reskamraten, då hennes och makens flykt från ”landet S” gick via Köpenhamn, och då man får förmoda att de precis som i sagan upplevt sin resa som en prövning, av kärleken, vänskapen och tilliten, präglad av ondska och svart magi.
Så blir också läsningen av boken K en prövning. Klokast gör man att påminna sig om att det är poeten och dramatikern Frostenson som håller i pennan och att detta är hennes tolkning. Hennes urval. Alla konstverk har sina ramar och måste förstås inom sin egen verklighet.
Den som inte läser Frostensons verklighet som en litterär avgränsning kan lätt tolka den som en verklighetsbubbla präglad av förnekelse och medberoende, särskilt då hon benämner brotten som Arnault är dömd i domstol för som ”lätt amoraliskt” beteende.
Men man kan, om man anstränger sig, också läsa K som en skildring av en livskris och hur man kan ta sig igenom en sådan. Att insikten om vad som är viktigt: vänner, kärlek, konst och litteratur kan infinna sig i en kris, och ge tröst och mening i livet.
