Klimatdebattens motsvarighet till gitarrkillen

Mattias Svensson om en hajpad klimatbok: Försöker skapa maximal skräck

Publicerad 2019-09-04

Scen ur filmen ”Day after tomorrow” från 2004. Boken ”Den obeboeliga planeten” lyfter fram värsta tänkbara klimatscenario i kapitel efter kapitel, skriver Mattias Svensson.

Jag tror att killen som får feeling i klimatfrågor är samhällsdebattens motsvarighet till efterfesternas gitarrkille, snubbar som oombedda tar över tillställningen med misshandlade versioner av kända slagdängor. Journalisten David Wallace-Wells är en sådan kille, och Den obeboeliga planeten är det plågade resultatet.

Redan i början av boken får Wallace-Wells sådan feeling att han förklarar att IPCC:s prognos om 150 miljoner fler döda av luftföroreningar vid 2 graders uppvärmning än vid 1,5 grader ”motsvarar nazisternas förintelse 25 gånger om”.

Det är en ohygglig relativisering. Att leva ett ofta hyggligt fritt och materiellt välförsett liv i en storstad och sedan dö några år i förtid av att ha andats in avgaser är förvisso ett tråkigt slut som helst ska undvikas, men på intet sätt jämförbart med att människor i alla åldrar samlas ihop och avrättas av en organiserad mordmaskin.


Det blir också uppenbart i passagen ovan att Wallace-Wells inte har en aning om vad han pratar om, och inte är intresserad av något annat än att framställa ett maximalt skrämmande hot.

Han nämner inte att siffran 150 miljoner förtida döda gäller över 100 år. Han kastar också ur sig att sju miljoner dör årligen av luftföroreningar, utan att i sin straffpredikan mot industrialism och mänskliga framsteg nämna att det mest dödliga miljöproblemet är fattigdom, och framför allt den inomhusluft som skapas av att behöva elda inomhus för att laga mat.

Tre miljarder människor lever med inomhusluften från eldning av ved, dynga och koleldning och den tar livet av fyra miljoner människor varje år, företrädesvis kvinnor och barn.

Vilket kan tjäna som påminnelse om en annan falsk utgångspunkt. Wallace-Wells skriver om klimathotet i termer av en natur som i framtiden kommer att hämnas. Bara någon uppvuxen i ett välbärgat och sedan länge industrialiserat samhälle kan utgå ifrån en sådan premiss.

Sanningen är att naturen alltid har ”velat” ha ihjäl oss. Metaforen att naturen har en vilja är förstås bara löjlig, men ni förstår poängen: mänskligheten är hela tiden hotad av betingelser som motverkar vår överlevnad. Står vi still kommer vi att dö. Odlar vi samma grödor med samma metoder som i dag kommer nya eller resistenta skadeinsekter inom kort minska avkastningen dramatiskt. Uppfinner vi inte ständigt nya mediciner kommer sjukdomar och epidemier att få övertaget. Kan vi inte ersätta fossila bränslen med nya energikällor värms planeten.

David Wallace-Wells, journalist och författare.

Varje framsteg i denna kamp för livet och tillvaron är en tillfällig respit, och skapar ibland nya problem. När fler människor lever längre och blir materiellt rikare höjs förstås insatserna. Där är vi nu.


Boken är prövande läsning, om än inte av de anledningar författaren tänkt sig. Samhällsanalysen staplar de mest banala av samtidsklyschor. Allt dumt beror på nyliberalism – check. Frihandel och marknader dyrkas som en religion – check. Alla andra utgår ifrån att människor är perfekt rationella och författaren är, ihop med några modiga fritänkare, den förste som någonsin påpekat att det inte stämmer – check.

Och även den mest alarmistiskt sinnade forskare borde förstås reagera när kapitel efter kapitel lyfter fram värsta tänkbara scenario, och när det inte räcker kryddar med egna spekulationer. Värmen skulle till exempel kunna trigga någon av vår kropps outforskade bakterier att bli en mördarbakterie. Inget talar förvisso för detta, men eftersom Wallace-Wells får mardrömmar av tanken så kommer den med. Också i sina referat är han totalt motsägelsefull. I ena ögonblicket hade ingen ekonomisk tillväxt varit möjlig utan fossila bränslen, och i nästa skulle vi tjäna pengar på att byta ut dessa bränslen helt.


Boken är alltså resultatet av en snubbe som med minimala kunskaper vill uppnå maximal effekt, en samhällsdebattens gitarrkille. Konservativa tyckare som älskar att analysera sönder fenomenet Greta Thunberg för att låtsas att de därmed avfärdat klimatfrågan skulle, om de var något bevandrade i sakfrågan, kunna använda denna bok och den okritiska beundran den väckt på världens kultursidor som ännu en tacksam måltavla.

Det blir också uppenbart att Wallace-Wells inte har en aning om vad han pratar om

Känslan är förståelig, men slutsatsen fel. Det är tillåtet att vilja dänga gitarrkillarnas redskap i huvudet på dem – men det vore oseriöst att på sådan grund avfärda all musik, eller klimathotet.

I grundackorden har David Wallace-Wells nämligen sina poänger, hur mycket han än misshandlar dem. Klimathotet är allvarligt, särskilt om vi också beaktar vad som sannolikt kommer att hända på längre sikt, i den värld vi lämnar efter oss. Värmen blir kvar och vattnet kommer att fortsätta stiga, med tiotals meter om inte kommande generationer lyckas få bort koldioxiden ur atmosfären.

Lyckas vi inte bryta trenden inom de närmsta decennierna riskerar vi faktiskt att hamna i något av de värsta scenarierna. Glöm de tillfälliga fördelarna med en någon grad varmare planet – om utsläppen får fortsätta står vi om inte alltför länge inför väldigt stora problem.

Det är anledning nog att agera.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Följ ämnen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.