Novellerna är briljanta – men slutet ett pekoral
Han Kang är den alienerade människans sagoberättare
Publicerad 2025-11-27
”Fyra berättelser” av Han Kang
Nobelpristagaren Han Kang är den sårbara kroppens författare. Hon har skrivit närgånget om ruttnande lik efter massakrer ur Koreas bortträngda historia, om fingertoppar som kapats i verkstadsolyckor, och om svärföräldrar som försöker bända upp käften på den som vägrar att äta kött. Det är brutalt och fläskigt. Men böckerna andas samtidigt av en drömsk långsamhet.
Det förflutna spökar medan de levande harvar på. Djupt olyckliga men i någon sorts seg strävan. Det finns en egendomlig koppling mellan förvandling och stillhet hos Han Kang. Mellan att täcka av och att hålla ut, i sorg och smärta.
I detta kortare format som presenteras på svenska som ”Fyra berättelser” hamnar de mellanmänskliga relationerna i framkant. Här skildras intima sfärer. Tryckande band mellan makar, vänner och syskon. Och det överskådliga novellformatet passar Hans stil. Jag får känslan av att det mångtydiga och trevande helt enkelt ter sig mer koncentrerat när texterna är kortare.
”Min kvinnas frukt” är en uppenbar förstudie till det internationella genombrottet ”Vegetarianen”. En man berättar om sin krisande fru som motvilligt flyttat in i ett trångt höghusområde med honom. Stegvis förvandlas hon till ett träd på balkongen. Till skillnad från i romanen kommer hon mot slutet till tals, inifrån sin tillvaro som träd. Sorgsen men försonad. I en vemodig grotesk utan uppenbar tolkning: När är vägran motstånd respektive foglighet? Parodierar berättelsen en dominant mans dröm om en passiv kvinna som ska bära hans frukt? Eller är berättelsen framför allt en ätstörd självmordsfantasi?
Det är utsökt irriterande att bilden är så klart framskriven men så svår att nagla fast.
I ”Europa” talar en annan sorts man. Han vill ha och han vill vara sin väninna. De rör sig tillsammans genom staden. Varje mötande blick och varje gathörn är en risk. Hon är en frånskild och alltför frispråkig musiker. Han är en sminkad könskrigare på höga klackar. Rädslan för våld vibrerar i luften. Spänningen mellan vännerna är sammansatt av både rå oro och komplex åtrå. Det är en nattlig och mycket vacker berättelse om tillit. Om att våga fortsätta gå, det vill säga leva – genom staden, i relationerna.
”Tillfrisknande” skildrar hur ett själsligt sår speglar sig i ett fysiskt. En kvinna gör illa sin fot. Och under de ensamma turerna i vården antyds en komplicerad relation till en syster som dött. Novellen berättas i andra person: ”Du bryr dig inte om den strikta förmaning sköterskan gav.” ”Du har blivit glömsk.” ”Du försökte så gott det gick att frysa ditt hjärta, göra det kallt och hårt.” Det är ett anmärkningsvärt utpekande tilltal. Det förstärker skuldkänslan som ofrånkomligen är det sörjande livets följeslagare.
Till dessa tre hemlighetsfulla prosajuveler har ett sjok med kortprosa fogats. Men i ”Nio stycken” tappar Han mig helt. Jag får varken fatt i sammanhang eller vad enskildheterna vill säga. Till skillnad från novellerna blir det för kort. Några sömnlösa nätter, några relationer, en hel del månsken. Det täta språket hinner inte ta fart. Det är suggestivt som bilder på drömfångare. Den korta volymens tolv sista sidor är överflödiga. Och blottar hur tunn linjen mellan briljant och pekoral kan vara, i Hans fall.
För de tre novellerna är smått storartade miniatyrstudier av utsatthet. På ett mindre, eller mer innerligt vis mot vad Nobelstjärnor vanligen premieras för. Här är Han inte vittneslitteraturens oförskräckta hjälte utan den alienerade människans sagoberättare. Sagor som vävs av tröttheten efter jobbet i senkapitalism och patriarkat. Av hur omvärlden märker kroppen. Och av den slitstarka drömmen om ett mer autentiskt liv.
Café Bambino: Epstein var en iPadbaby med Sverigekopplingar
