Nördigt deckarhäng med drottningarna

I Carina Burmans bok ryms både Maria Lang och bortglömda arkivfynd

Publicerad 2023-04-29

Dagmar Lange, mer känd som deckardrottningen Maria Lang, avhandlas i Carina Burmans bok ”Drottningar och pretendenter” tillsammans med bland andra Dorothy Sayers och Agatha Christie.

”Drottningar och pretendenter” av författaren och litteraturforskaren Carina Burman är en bok av en deckarnörd, för andra deckarnördar. Kanske räcker det inte ens med att gilla deckare i allmänhet, det ska nog vara gamla tiders pusseldeckare för att den här boken ska intressera.

Vi är å andra sidan inte så få. Dels har Dorothy Sayers, Maria Lang och Agatha Christie varit mångas vägvisare från ungdoms- till vuxenlitteraturen, och därmed lämnat avtryck som bara sådant man läser i tidiga tonåren gör. Dels bjuder de fortfarande på avkoppling och distraktion när man vill rensa hjärnan från tyngre saker, vilket var den tändande gnistan för Burmans bokprojekt.

Jag har noterat att en del andra recensenter uppfattar det senare som ett förminskande av genren men som Burman påpekar: det finns deckare av hög litterär kvalitet, och de av låg. Jag vill lägga till – all heder till den som kan åstadkomma intelligent underhållning, må det sen handla om pusseldeckare eller korsord. Fråga bara kommissarie Morse.


Han är dock inte med i den här boken eftersom han är skapad av Colin Dexter och Carina Burmans essäer alltså handlar om bara kvinnliga författare, sex brittiska och ett 30-tal svenska. Vidare har hon fokuserat på vad hon kallar deckarnas guldålder; mellankrigstiden för britterna och tiden strax efter kriget fram till 1960 för svenskorna.

Allt är dock lite ungefärligt, till exempel finns Ruth Rendell med (1930–2015, skrev även under pseudonymen Barbara Vine), som debuterade 1964 och gav ut sin sista bok samma år hon dog. Men det här är ett uppenbart lustdrivet projekt av en person som är både initierad och vitter så jag köper utan vidare det personliga urvalet.

Efter att ha presenterat upplägget och givit en kort deckarhistorik betar Burman av de sex britterna, de blir något av måttstockar för ”bra deckarförfattare”. Hon ringar in författarskapens läggning och förtjänster och utgår ofta från sina egna läsminnen av dem, vilket gör läsningen trivsamt pratig som en tebjudning i St Mary Mead. Ett irritationsmoment i läsningen är att Carina Burman valt att använda de engelska titlarna på böckerna, trots att många av dem blivit kända och spridda på svenska. Det blir ett himla googlande, även om man snabbt lär sig att Sayers ”Gaudy night” är den gamla favoriten ”Kamratfesten” (1935).


När hon kommer in på svenskorna blir det yvigare och ojämnare. De är som sagt runt 30 till antalet, från superkändisar – tveklösa drottningar  – som Maria Lang och Kerstin Ekman till andra mer eller mindre bortglömda, som Elsie Dufva (pseudonym för Gurli Taube) eller Elsa Fejmert. Här visar forskaren Carina Burman upp sina skills; som en blodhund, eller en deckardeckare, far hon fram genom arkiven och gräver fram vad hon kan om dessa kvinnor.

Men även om man känner en feministisk sympati för dem som plockas upp ur i glömskans fickor så blir det ibland lite för mycket – särskilt i de fall där Burman själv rundar av med att konstatera att deras böcker inte var särskilt bra.


Carina Burman avslöjar aldrig hur några av deckarna hon skriver om slutar, vem mördaren var. Man får alltså läsa själv om man vill veta. Möjligen kommer jag att leta upp någon bok av Elisabet Kågerman (1920–1997), hennes böcker låter som en behaglig resa till 50-talet, och jag blev nyfiken på Loulou Forsells (1922–1954) kriminalreporter Ann Wigert. Eller så är det en biografi över Forsell man vill ha – att hon flydde från Beckomberga med hjälp av sin älskare Putte i ett sportplan är bara en detalj i ett färgstarkt livsöde. Men det är en annan historia.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.