Sem-Sandbergs språk kan förvandla allt till guld

I romanen ”Oceanen” skriver han om Rousseau – en besvärlig människa

Amelie Björck

helskärm

I sommar har jag äntligen läst Kim Stanley Robinsons visionära roman The ministry for the future, där ett ministerium i en nära framtid inrättas för att sakta ner den globala klimatkatastrofen. Lagliga strategier övergår snart i olagliga. Ministeriets bas är Schweiz och det tycks som att detta land, denna självgoda lilla bubbla mellan alptoppar, framkallar ett särskilt driv att revoltera och tänka så stort att bubblan spricker.

När Steve Sem-Sandbergs nya roman Oceanen hamnar på mitt bord dubbelexponeras tidrummen. Här är året 1765 och vi möter Rousseau, som efter en tid som omsusad och förföljd filosof i Frankrike, åter befinner sig i hemlandet Schweiz. Hans böcker är bannlysta och han själv på nåder logerad i en gammal klosterbyggnad på den minimala ön Saint-Pierre i sjön Biennes. Dagarna går i detta läge mellan frihet och husarrest. I skrifter som Om Samhällsfördraget och Émile har han tänkt alltför stora, civilisationskritiska tankar och nu vill bubblan mellan alptopparna hålla honom i schack för att inte själv spricka.

Sem-Sandberg fokuserar på Rousseaus natursyn, men föreläser inte utan låter den framträda när filosofen ror ut på dagliga botaniska turer, gärna med en läraktig bofast pojke i hasorna likt en Émile. Solfläckar glimmar genom tung vegetation och gör reflexer i det grumliga vattnet. Som alltid är stilistiken förförisk; detta mättade, poetiska språk skulle kunna förvandla vilket stoff som helst till skimrande guld. Det är i det närmaste ockult.

Filosofen ser växterna som ”utan ärende”, som en värld ”som är”. På ett nästan posthumanistiskt vis tycks han vilja acceptera naturens egenliv. Att bara leta nyttoväxter är ett oskick: växterna är inte till för oss människor. Däremot kan nyfikenheten locka fram deras skönhet inför våra sinnen. Vi måste återknyta till naturen och göra oss av med alla falska behov för att leva väl.

Detta är proto-romantiska/-revolutionära tankar, på tvärs mot klassisk upplysningsfilosofi, franska peruksalonger och religiösa doktriner om hur naturen (även den mänskliga) måste tuktas. Om Rousseaus tankar fått genomslag hade vi kanske inte behövt något framtidsministerium för klimatet.

Sem-Sandberg har i sitt författarskap ofta sökt sig till historiens besvärliga människor – de som vägrar acceptera samtidens ordning och i stället svarar den med genomskådande galenskap och/eller våld. Romanen Theres (1996) om Röda armé-fraktionens Ulrike Meinhof är en sådan bok och W (2019) om den hunsade soldaten Woyzeck som mördar sin hustru är en annan.

Rousseau är en av de besvärliga. Jag dras med i lockelsen att följa hans spår genom öns vegetation för att komma närmare. Samtidigt avger Rousseau, som romanstoff, mindre hetta än Meinhof och Woyzeck. Den religiösa maktapparat som han kämpade mot är dessutom idag mer främmande än den kapitalism som Meinhof och Woyzeck stångade mot. Den nya romanen tänder därmed färre cylindrar av engagemang.

Ändå tycker jag om att röra mig i detta sega ljus som tycks hejda tiden. Denna vardag av finstilta skiftningar under exkursioner, ovälkomna visiter från dignitärer och laddade pianolektioner med frun i huset.

Porträttet fördjupas dessutom på två sätt: ett kroppsligt och ett psykologiskt. Om jag ska minnas något extra starkt från läsningen så är det Rousseaus urinträngningar. Fytusan! Stackaren var tvungen att föra in en vaxkateter i urinröret för att kunna kissa och detta med svimningsnära smärta.

Det är fint hur kroppen får ta plats i skildringen, köttig och ömklig – för alla som upplevt smärta vet att den tar plats. Fint är också hur bilden av filosofens märkliga och rätt provocerande förhållande till sin hushållerska och livskamrat Thérèse fylls av tyst kunskap när hon hjälper honom med bestyren.

Rousseau är i sina skrifter ovedersägligt misogyn. I romanen växer en mer motsägelsefull bild fram. Filosofen må rationalisera det faktum att han, som så gärna skrev om barnuppfostran, själv såg till att lämna bort de tre barn Thérèse födde. Att gifta sig över religions- och klassgränserna låg bortom gränsen för hans frisinne; barnen skulle få det bättre hos andra. I romanen kommer emellertid mardrömmarna ifatt och författaren låter nattens våldsamma skuggspel flamma upp gång på gång: män med vita kåpor ger sig på filosofen med hårda käppar. Så förses Rousseau med psykologiskt samvete.

Kroppslidandet och mardrömmarna, liksom tillbakablickarna mot åren på topp och på flykt, ger romanens lite diffusa ljus fler valörer. Det blir vackert som ett stycke natur eller ett dröjande årtag i historiens ocean.