Han fångar mästerligt en förlorad värld
Åke Smedbergs berättande har en filmisk kvalitet
Uppdaterad 2021-05-25 | Publicerad 2021-05-21
Det finns en scen i Åke Smedbergs nya bok som jag kommer att minnas länge. En pojke cyklar på en grusväg genom sommarkvällen. Planlöst, ensam, i total frihet. Utanför en sommarstuga står en man och en kvinna i röd klänning, vända mot varandra. Kvinnan ger pojken en blick när han cyklar förbi. ”Om inget hänt skulle det här ögonblicket inte finnas.” Men under natten kommer mannen att ta sitt liv. När pojken berättar att han cyklade förbi, och att mannen stod och pratade med en rödklädd kvinna, är det ingen som tror honom.
Berättelsen, eller minnesbilden, är inte mycket mer än tre sidor. Men man förstår att detta är ett av dessa ögonblick som skapar en författare. ”Senare kommer han att säga sig att vad han sett är ett liv sammandraget till ett enda ögonblick. Och att det också är något som på sätt och vis kommit att bestämma hans eget liv.”
Att bilden sätter sig också hos mig beror nog på den filmiska kvaliteten i Smedbergs berättande. De realistiska, koncentrerade, laddade scenerna, lika gåtfulla som förtröstansfulla.
Mycket handlar om en barndom i skogstrakterna väster om Sundsvall. Släktingar, udda figurer, märkliga vardagshändelser. Allt är genomsyrat av en lågmäld förundran inför livet. ”Inget språk kunde täcka den verklighet i vilken man levde – och dog.” Storheten ligger i att han ändå lyckas förmedla den verkligheten till läsaren.
Ibland finns det en benägenhet att lägga till en avslutande mening för mycket. Något om ”Tillvarons gåtfullhet” som ändå redan har förmedlats. Men överlag är dessa anspråkslösa betraktelser närmast fulländade.
Det vemod som vilar över dem beror nog på att det är en förlorad värld som beskrivs, ett Sverige som inte längre finns. Inte bara i form av småbrukarliv i Medelpad, utan också en lokaltidningsredaktion, eller en beskrivning av hemvårdspatrullerna i Stockholm på 1970-talet, till för att stödja hjälpbehövande. ”Vi städar oss igenom kvartar och nedslitna bostäder där soporna samlats i åratal, ibland decennier, varvat med normalfallen där människor genom sjukdom eller olycksfall under en tid inte klarar tyngre städ.”
I dag är hemtjänsten konkurrensutsatt och fast i scheman som är så tajta att de anställda knappt hinner prata med sina ”kunder”. Städhjälpen tillfaller snarare dom rika, som kan betala för den och dra av det på skatten.
