Dikter som stirrar tillbaka

Göran Sommardal

Fredrik Nybergs poesi gör aldrig anspråk på att påstå något om världen

helskärm

Det finns mycket att ta fasta på i Fredrik Nybergs nya diktsamling Slingorna & undergången. Till exempel äng. Bland blommorna: Backliljan, Brudborsten och Brunkullan.

Till att börja med är det också en hel del lärjungar, apostlarna är där för att introducera både omvändandets och hemvändandets vedermödor, och tre är lärjungar till, stupade på uppdrag i främmande land.

Nybergs dikt upprättar en subtilt osmidig ordning, en skavande gemenskap mellan ängsvarelser och ängssaker. Han pekar ut språkets och därmed den mänskliga tillvarons otymplighet, till exempel genom att skriva ”e” i stället för ”är”, inte för att uppnå slang- eller dialekteffekt, utan som det tycks för att peka ut det tillfälliga, godtyckliga, mekaniska, det aparta i språket.

”En” och ”ett” skrivs alltid ”1”; ”och” blir hela tiden ”å”. Och varje gång snubblar jag till. Allt får allt att framstå som ett enda hopträngt sammanhang, där samtidigt ingenting riktigt hör hemma. Och det blir aldrig manér, det förblir en verksam störning.

Det är en pågående protest mot den gemensamt tänkta ordningen, den politiska överordningen, den där bedrägligt naturliga sammanfogningen, den som diktatorisk styr våra blickar och tankar, och som ända sedan debuten har varit fästningen som Fredrik Nyberg velat kringränna.

Men mestadels befinner vi oss på språk-ängen, där Nybergsvärlden - du sköna/fula nya - förgrenar sig.

Säg: Äng. Ängd. Ängel...

- - -

Säg: Änglalik. Säg: Ängsboll. Att alltid ängsla sig.

Snart får vi sällskap av änkan, och sedan av Han som vänder, Hon som just nu blommar, Han som sjunker med en sten och Hon som precis blivit rånad. Och Tuppar som ersätter rosor.

Fredrik Nybergs poesi gör aldrig anspråk på att säga något om världen genom att beteckna den och så påstå något om den. Det är tvärtom genom att inte ge efter för dess egna beteckningar, ta ifrån verklighetens dess namn och separera den från dess kungjorda självklarhet, som hans dikter blir en kuslig avläsning av det välbekanta, som liksom stirrar tillbaka på oss själva. Verkligheten beskrivs inte, den avtäcks på sina motvilliga men inte hemliga förbindelser, den spillsliksom in:

Frånvaron av Andra länder här i hagen känns behaglig,

säger Han som tvingar Han som sjunker med stenen

att sjunka.

Samtidigt låter poeten den belägrade världen varieras, vi förevisas den moderna trångboddheten i Platons grotta, där vi bara ser skuggorna av det vi ser, samtidigt som det är tomt i Lucretius-grottan, där den atomistiska gudlösheten råder:

Allt som slutar växa börjar ruttna.

Nu råder alls ingen tillväxt på ängen, säger Dom fattiga

som alls inte försvinner då ängen

försvinner.

Bara för att ängen försvinner

försvinner inte Dom som alltid sover i skogen.

En massa nedfallen frukt försvinner långsamt

ned i jorden.

Jag vet inte längre hur jag skall gestalta mitt hat

å min ängslan.

Men innan allt börjar ruttna kan det bli ved. Det är där Fredrik Nyberg befinner sig och ”hoppas hopp” i sina dikter.

Läs dem, igen.