När skapa tillsammans var viktigare än karriär

Boken om Träd, Gräs och Stenar berättar varmt och anspråkslöst om en svunnen tid

Markus Larsson

helskärm

Redan i prologen står en man uppe på taket.

Han är hög, ylar som en varg och sprutar eld.

Författaren, musikern och journalisten Jon Jefferson Klingberg beskriver en av sina barnvakter under uppväxten en mil bort från byn Borgvattnet i Jämtland. Klingberg är son till Bo Anders Persson, gitarrist i Träd, Gräs och Stenar under olika delar av bandets långa karriär.

Boken är full av liknande scener och storys. Den är sammanställd av en redaktion med konstnärerna Håkan Agnsäter och Mats Eriksson Dunér, bibliotekarien och skribenten Jonas Stål och en medlem i Träd, Gräs och Stenar, fotografen och musikern Jakob Sjöholm.

Precis som den stenade barnvakten känns mycket som en parodi av den svenska hippierörelsen i sömmen mellan sextio- och sjuttiotalet. Här har regissören Lukas Moodysson nästan 400 sidor med stoff om han en dag vill göra en uppföljare till filmen Tillsammans.

Behövs det fler böcker om svensk progg? Det måste finnas andra stenar att vända på vid det här laget.

Samtidigt är det en mycket fin och utförlig berättelse om ett kollektiv som flöt iväg i ett psykedeliskt drön där 60-talets klassiska rockband och jazzstjärnor rullades ihop med svenska folkmelodier. Boken har samma ”oral history”-upplägg som punkboken Please kill me. Utdrag ur tidningsartiklar och recensioner, affischer och flygblad kompar medlemmarnas citat. Bildmaterialet är rakt igenom bländande.

Grunden till Träd, Gräs och Stenar odlades i band som Pärson Sound och International Harvester. Medlemmarna skiftade och var aldrig lika uttalat politiska som sina generationskamrater. Men valet att försöka leva mer ekologiskt känns fortfarande lika radikalt.

Träd, Gräs och Stenar fick en överraskande renässans utomlands runt millennieskiftet. Amerikanska slackers som Stephen Malkmus från Pavement och Thurston Moore från Sonic Youth visade sig vara stora fans. Man ska inte heller underskatta stödet från japanska vinylsamlare.

Musiktidningen Sonic var med när Stephen Malkmus fick intervjua sina svenska idoler i en loge på Göta Källare i Stockholm. Malkmus var barnsligt förtjust. Han tyckte att ”Träden” lät som ett The Velvet Underground med traditionella svenska folkmelodier. Träd, Gräs och Stenar, däribland Bo Anders Persson och Thomas Mera Gartz, verkade lite generade över lovorden. De frågade i stället om Malkmus kände till musikstilen polska.

Nej, det gjorde han inte.

Det mötet hade samma anspråkslösa värme som resten av boken, som börjar i en svunnen tid där det var viktigare att skapa något tillsammans än att ha en karriär. Bokens epilog, skriven 1972, säger det kanske bäst: ”Den bästa musiken har redan gjorts av Rolling Stones och Joel Jansson. Det är inte nödvändigt att höra på Träd, Gräs och Stenar. Man kan höra på barn som leker eller ett tåg som just håller på att försvinna, fyra kilometer bort i sommarnatten.”