Kvantfysik möter vanligt liv – på gott och ont

Julia Ravanis bok är fylld av mänsklig värme i ett svalnande universum

Göran Greider

helskärm

Vilken ogrumlad glädje att få läsa Julia Ravanis bok om matematikens och den teoretiska fysikens värld! Jag bar med mig den inom mig när jag och min hustru häromnatten vandrade ut på åkern bakom byn för att se Perseidernas meteorregn. Ivrigt svepte jag, som varje augusti, med blicken över den väldiga kosmiska vildmarken ovanför mig där stjärnor lyste som enstaka tända fönster. Men då hade jag precis läst om den mörka materien som utgör 85 procent av allt innehåll i universum.

Plötsligt tittade jag på ett nytt sätt på det ofattbara mörkret mellan stjärnorna. Den mörka materien är, skriver Ravanis, ett slags sval stadsplanerare – den håller ihop galaxer och stjärnhopar. Den vanliga gravitationen räcker inte för det.

Men här finns också den mörka energin, som i stället drar isär den ordning som finns. Ravanis skriver vackert om fysikens och även filosofins historia som i så hög grad varit en historia om jakten på ljusets natur. Men ljuset har, konstaterar hon, förlorat. Kampen står mellan olika slags mörker. Och om denna mörka materia och energi vet forskarna praktiskt taget ingenting, förutom att de måste existera.

Julia Ravanis ambition är att hos lekmän som jag själv få såväl kvantteori som relativitetsteori att landa i den egna verkligheten. Är man inte matematiker kan man nog bara få något grepp om dessa ting via metaforer, bilder, vardagliga liknelser. Plötsligt står orden ”oförlöst åtrå” intill stycken som berättar om hur kroppar i ett krökt rum inte kan färdas rakt utan böjer av. Jorden snurrar inte kring solen. Vore jag jorden skulle jag uppleva det som att jag färdas rakt fram. Ravanis liknar det vid förbjuden åtrå – mot (himla)kroppens egna vilja dras blicken mot det som orsakar åtrån.

Hon fängslades av matematik i småskolan. Senare i livet studerade hon teoretisk fysik och skrev en mastersuppsats om mörk materia. Men längs vägen tröttnade hon på den tilltagande abstraktionen och den naturvetenskapliga utbildningens oförmåga att frigöra de mer eller mindre existentiella och samhälleliga tolkningarna av relativitetsteori och kvantfysik. Mot slutet av sin bok nästan retar hon sig på den ofta upphaussade strängteorin, som utger sig för att förena relativitetsteori och kvantfysik. Hon ser den som den abstrakta matematikens triumf där alla band till det konkreta gått om intet.

Teorin är för harmonisk, för ointresserad av det kaos, den tvetydighet och den förgänglighet som Ravanis annars inspireras av i den moderna fysiken. I stället nästan besjunger hon entropin som får allt att vissna men som samtidigt tvingar oss att ge detta liv en mening, vilket evigheten nog inte skulle förmå. Kvantfysikens grundläggande tvetydighet kring de minsta partiklarnas oförutsägbarhet fängslar henne. Och allt sådant försöker hon koppla till sitt eget liv. Förhållanden med olika pojkvänner drar förbi.

Men jag vet inte. Är det inte just kvantfysikens totala annorlundahet gentemot vardagslivet och varje tänkbar mänsklig koppling som är det verkligt radikala och eggande? Varje år när Nobelpriset i fysik delas ut retar det mig att vetenskapsjournalisterna letar ihjäl sig efter praktiska kopplingar och omöjligen tycks kunna nöja sig med den sense of wonder som upptäckterna i sig skapar. Det går även att invända mot Ravanis lätt postmoderna tolkning av relativitetsteorin – att den visar att världen (tiden) ser helt olika ut hos olika betraktare. Men ljushastigheten är ju faktiskt en orubblig konstant! Einstein gav universum en fast punkt.

Bland det bästa i boken är porträtten av centrala gestalter i vetenskapshistorien: Albert Einstein som hjälpte till i sin farbrors verkstad och var fingerfärdig med allt mekaniskt och på sätt och vis en fullföljare av Newtons deterministiska universum. Ravanis lyfter fram kvinnliga forskare i en mansdominerad värld som de flesta knappast har koll på, såsom matematikern Emmy Noether.

Det är en rik, underbar bok, fylld av mänsklig värme i ett svalnande universum.