Här vägs varje ord på stilsäker guldvåg

Christer Erikssons prosa imponerar med sin sinnlighet

Publicerad 2020-12-08

Christer Eriksson (född 1943) har gett ut ett tiotal romaner och belönats med bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris och Litteraturfrämjandets stora romanpris.

Litteraturbevakningens minne blir allt kortare. Vore så inte fallet skulle Christer Erikssons författarskap vara ständigt närvarande. Få andra samtida författare har med sådan noggrannhet utforskat våld, incest, psykologiska trauman och den därpå följande ensamheten och hjälplösheten.

I roman efter roman kämpar personerna mot sitt förflutna, mot våld som märkt dem för livet. Från romandebuten 1981 med Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå över uppmärksammade romaner som Genom tröjans masker ser han havet (1988), Hängd (1990) vidgas romanpersonernas rum och språk. De lyckas sätta ord på sina traumatiska minnen och rent av, som i den närmast föregående romanen Skuggorna (2014), närma sig möjligheten att älska.


Personerna lever oftast på landsbygden, gärna i avfolkningsområden. Vi möter arbetare eller hantverkare. Det handlar om det sociala skikt som sällan har möjlighet att uppmärksammas av det samhälle som påstår sig erbjuda hjälp eller bistånd. Genomgående är också hur läsning, litteraturen, är vägen ut och bort från en helvetisk barndom; som det heter vid ett tillfälle: ”att skriva är i grunden som att öppna ett sår”.

Utanför boxen är en samling med 28 texter skrivna under lång tid. Här möter läsaren smeder, snickare, fiskare, finmekaniker och svetsare. Ordkarga och betraktade som säregna håller de sig utanför arbetsgemenskapen. Ofta är de mer eller mindre utfasade av livet, tiden och utvecklingen. De bär namn som Rådig, Lyssnaren eller Strykerskan.

Christer Erikssons språkbehandling är precist. Här finns en exakthet i ordval och formuleringar. Känslan att varje ord är vägt på guldvåg är genomgående och när de konventionella uttrycken inte räcker till möter vi former som ”finsamtal” eller ”försökslindrad av sprit”.

En del historier är värre än andra. ”Minnet av ett dråp”, skildrar en mer än lovligt våldsam och sadistisk far. Här fostras ett barn till manlighet genom att bevittna hur man dräper kattungar på olika vis, vilket beskrivs i detalj. Novellen ”Så hade jag tänkt mig en långsam hemkomst, men så blev det inte”, låter, bland andra hemskheter, en likaledes grym fadersgestalt daska en orm med avhugget huvud i ansiktet på barnet.


Genom språket kommer läsaren obehagligt nära de utsatta, sinnligheten är genomgående, oaktat om det rör detaljerna i hur att en svetsare eller finmekaniker arbetar med sina händer och verktyg, hur en överklasskvinna behandlar sin hemhjälp eller hur att finna de rätta orden.

I dessa noveller finns det inte en bokstav som skaver, skaver gör endast det de används till att berätta.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln