29 juli – världens konstigaste dag
Fascinerande porträtt av 60-talets Sverige
Publicerad 2022-07-29
Två rånare stegar in på Skandinaviska bankens kontor i Göteborg. Sedan urartar allt i fars. Den ena – i kvinnokläder, med peruk och lösbröst – hoppar över kassan och hamnar i handgemäng med en kassör, innan den andra lyckas skjuta både en kund och sig själv i benen. Rånarna haltar iväg mot sina undangömda grodmansdräkter för att fly simmande, förföljda av bankpersonal som kastar stenar mot dem.
Det är onekligen en stark scen.
Än märkligare blir det när Lars-Olof Lampers nystar upp resten av det misslyckade så kallade ”grodmansrånet”. Men det är inte det enda konstiga som händer i Göteborg just denna dag, den 29 juli 1965.
Tre unga män sätter sig i en Volvo PV för att åka och campa. En annan ung man på väg att lifta till en konstnärsskola skriver ett sista vykort till sina föräldrar. Sedan försvinner alla fyra, och hörs aldrig av igen.
”Hänger händelserna ihop?” frågar sig förlaget finurligt.
Spoilervarning: Svaret är förstås nej – och boken gör tydligt att det egentligen inte finns någon anledning att ställa sig den frågan. Männen är fortsatt försvunna och vi vet fortfarande i dag nästintill ingenting om hur eller varför de gick upp i rök. Den som hoppas på ett avslöjande eller att bokens spretande trådar dramaturgiskt ska vävas ihop hoppas därmed förgäves.
Det sänker dock inte boken. Lampers tecknar med de tre fallens hjälp ett fascinerande porträtt av bokens verkliga huvudperson: Den underliga plats som är Sverige 1965.
I jakten på de försvunna pojkarna leds vi längs arbetarstadsdelen Hagas skumma gator, dominerade av trähus utan toalett och rinnande vatten.
Polisförhör och tidningsartiklar målar en kaotisk bild av den miljö de tre männen i PV:n lämnar. En värld där det flyttas in och ut hos vänner och mellan rivningskontrakt. Där meddelanden skickas via vykort, eller lappar klistrade på systembolagskassar. Där tomma flaskor på bordet antyder att någon varit i lägenheten under dagen, men aldrig berättar vem.
Där någon åker in, och någon annan ungdomsvårdas.
En av de försvunna, Kjell-Åke, är 16 år och har redan jobbat i flera år. Han har precis blivit pappa. Han rengör oljecisterner.
En av de andra killarna i trion heter Gay Roger Karlsson. Sista gången någon ser honom är när han tillsammans med sin kompis Sonny ger sig ut 06.30 för att söka jobb.
Utanför arbetsförmedlingen möter de en man med lastbil som ”behöver en gubbe”, varpå Gay Roger hoppar in och körs iväg. Ingen anmäler honom försvunnen. Han har tidigare, enligt hans styvmor, varit borta både ”ett och två år”. Detaljsvaga uppgifter till polisen slutar i ideliga återvändsgränder. En man som kallar sig ”Bosse” eller möjligen ”Bebben” hävdar att Gay Roger bor hos någon som heter ”Klinga”.
P3 börjar sända 18.30.
Denna märkliga undervärld tränger upp genom sprickorna i det välordnade samhälle som så mycket av dagens politiska samtal nostalgiserar kring. För det välordnade finns också, förstås. Lampers nämner det i förbigående: På två år fram till sommaren 1965 har alla mord och dråp i Stockholm klarats upp.
I fjol, 56 år senare, låg 252 utredningar av misstänkta mord i huvudstaden fortfarande öppna.
Det är lätt att förespegla sig en kontinuitet mellan då och nu, ett Sverige som består, men för en ung svensk i dag skulle en resa till Göteborg 1965 på många sätt vara mer främmande än att resa till det samtida Tokyo eller London.
Det förflutna är verkligen ett främmande land, som L.P. Hartley skrev, och om detta är den här boken en underhållande påminnelse.
