Publicerad:
Uppdaterad:

Systemen som gör oss sjuka

Inga-Lina Lindqvist om den psykiatriska vårdens kommande utmaningar

Av: Inga-Lina Lindqvist

Publicerad:
Uppdaterad:
Inga-Lina Lindqvist har läst tre böcker om psykisk ohälsa och psykiatrins misslyckanden
Foto: Stina Stjernkvist / TT
Inga-Lina Lindqvist har läst tre böcker om psykisk ohälsa och psykiatrins misslyckanden

Vi kommer att bli galna.

Lite till av påtvingad isolering, kraschade planer, cocktail på inbillade och rimliga rädslor och vårt förstånd kommer att ge vika. Det är inte en känsla, det är hårda fakta.

Världshälsoorganisationen WHO varnar nu för en utbredd psykologisk stress och en ökning av psykisk ohälsa som en följd av coronakrisen. Även svenska Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin ser att depressioner, ångest och posttraumatisk stress kopplade till arbetslöshet och ekonomisk utsatthet kommer att drabba befolkningen. Särskilt barn i socioekonomiskt svaga områden pekas ut som riskgrupp. Pandemin har redan gnagt stora hål i de ungas framtidstro.

Den psykiatriska vården sägs stå redo – men är det verkligen så?

Var kan man lägga en själ i respirator?

De omöjliga av Anna Fredriksson och Åsa Moberg är en reportagebok med den dystra undertiteln Från psykiatrireform till dyr och dålig vård.


Jag läser den passionerade, faktamättade boken om och om igen och gör tidscheman och flödeskartor och känner mig ibland som en konspirationsteoretiker som faktiskt är något på spåret och ibland som rättshaverist fångad i en sakkunnigs kropp. För att allting faktiskt hänger ihop. Redan i mitten på 1980-talet började de stora mentalsjukhusen avvecklas och ersättas av behandlingshem och öppenvård. Ambitionerna var utmärkta men den ekonomiska krisen under 1990-talet fick förödande konsekvenser för hela den offentliga sektorn och för psykiatrin i synnerhet. 

Fria skolvalet som infördes 1992 slog undan benen för sammanhållen skolhälsovård. Vårdkedjan med skolsköterska och skolläkare bröts. Skolans kommunalisering förvärrade situationen och de barn som fanns i riskzonen då fick sämre förutsättningar för att nå psykiskt välbefinnande.


Lagen om offentlig upphandling från 1992 är boven i dramat på så många samhällsområden att jag inte alls blir förvånad av att återse den i De omöjliga. Upphandlingssystemet gynnar lägsta pris och man får ju som bekant det man betalar för. Undermåliga HVB-hem, fallfärdiga byggen som utstrålar hopplöshet, skildras med all befogad vrede i boken. Människor som inte passar in i den alltmer fragmentiserade vården, där kommuner och regioner gör allt för att skjuta över kostnader på varandra, far illa i systemet. Många bryts ner och drabbas av oåterkalleliga vårdskador.

Dåliga vårdmiljöer är en fara inte enbart för patienter utan även för personal. En rapport från Försäkringskassan för 2019 visar att den psykiska ohälsan är framförallt kopplad till arbetsmiljön och risken att drabbas är störst för anställda inom offentlig sektor. Systemet gör alla sjuka i en farlig rundgång.


Sofia Åkerman är sjuksköterska, doktorand i juridik och författare. I självbiografiska Ärr för livet återvänder hon som vuxen till skildringarna av sig själv som ung i Zebraflickan (2004) och knyter ihop tidslinjen med reportageboken Slutstation rättspsyk (2011 med Thérèse Eriksson).

Jag gråter mig igenom hela boken. Ibland strilar tårarna stilla och sakta. Ibland gråter jag så jag skakar i frossa. Åkerman skriver avsiktligt lågaffektivt om våld och övergrepp i den psykiatriska vården, men också om ofattbar styrka som kan växa ur kärlek och gemenskap. Hon bär fram minnen av systematiserade kränkningar, bristande rättssäkerhet och svart pedagogik, allt riktat mot de mest utsatta, de mest sårbara. Vem minns att två tonårsflickor dog i den ödesdigra branden på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö 2003? Vem låste in dessa flickor som inte begått något brott på en rättspsykiatrisk klinik? Varför straffades de för att de led av självskadebeteende?


Åkerman sätter fingret på den psykiska ohälsans paradox. Bräcklighet och skörhet väcker oftast instinkten att ta hand om och vårda. Men alltför ofta framkallar svagheten en motsatt impuls, av avståndstagande och pennalism.

Psykisk sjukdom är inte vackert. Den är inte en superkraft eller härligt bryt mot normen. Sjukdomen orsakar lidande för individen och skadar relationer med omgivningen. För att hålla ut i omvårdnad krävs en omsorg om vårdaren. Man behöver vettig budget, trygga anställningar, duktiga chefer, tid för reflektion, möjligheter till fortbildning.

De erfarna debattörerna Fredrikson och Moberg ger i De omöjliga många goda exempel. Någonstans funkar allt, flyger lika trotsigt som en humla. Någonstans tar man emot vilsna själar i natten utan krångel. Utforskar medicinfri vård. Satsar på stöd i tidigt skede. Bestraffningstänkande och tvång är på väg bort.


Lotta Borg Skoglund är överläkare och lektor vid Uppsala universitet. I frågan om psykiatrins utmaningar ger hon viktiga pusselbitar i faktaboken ADHD – Från duktig flicka till utbränd kvinna som innehåller tydligt redovisad forskning och handfasta exempel. Patienterna kommer till tals i anonymiserade autentiska berättelser och aha-upplevelserna är många under läsningen.

Jag tycker om sättet Borg Skoglund sätter ner foten på. Det finns livslånga funktionsnedsättande tillstånd, punkt. Man kan inte dra undan stöd när det skett en förbättring, det är lika huvudlöst som att ta rullstolen ifrån en rullstolsburen person med motiveringen att det går ju jättebra för personen i vardagen.
Stödet i form av psykoedukation, hjälpmedel, läkemedelsbehandling och samtalsterapi kan behöva vara livslångt.


Men hur ska det gå, när vården är fragmentiserad, utsatt för ständiga omorganisationer och dessutom lider av projektsjuka där stora pengar regelbundet pumpas in för att lika regelbundet dras tillbaka? Hur får man slut på denna morbida ebb och flod?

Fredriksson och Moberg formulerar i De omöjliga behovet av en vitbok, en sanningskommission som skulle kunna ta ett samlat grepp på följderna av psykiatrireformen, behovet av att formulera en ny väg för framtiden.

”Vi drömmer om något som liknar tsunamirådet för ständigt pågående vardagskatastrofer”. Jag tänker på hur befriande det låter, hur nödvändigt.

Den psykiatriska vården står inför sin största utmaning i den rådande pandemin.

Vår beredskap bör vara god.

1 av 3 | Foto: PRIVAT
Sofia Åkerman.
Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: