Dådet på Drottninggatan skildrat i diktens form

Det är de små detaljerna som vinner i ”Närhetsprincipen”

Publicerad 2020-04-22

Hanna-Linnea Rengfors (född 1981) debuterar som poet.

”Att amma vid dödsbädden” – närmare än så kommer man kanske inte de grundläggande mänskliga villkoren.

Det är precis där Hanna-Linnea Rengfors vill befinna sig i sin massiva debutbok Närhetsprincipen. Men det är inte i den väldiga ansatsen boken är som bäst utan i detaljen, inte i sin stora berättelse utifrån terrordådet på Drottninggatan utan
i ögonblicken i synfältets utkant.

Man kan ge samma råd till engagerade poeter som till journalister som vill nånstans i jobbet: Titta åt ett annat håll! Skriv inte om det som alla andra skriver om!

Alltför många har skrivit om blomsterväggen vid Sergels torg. Alltför många har levt i skräcken på väg därifrån, i flykten från världens centrum där döden gjort sig synlig.


Samma poetiska trängsel råder kring många andra av de centrala scenerna i senare års engagerade historia. Möjligen kan man säga precis detsamma om den här bokens viktigaste motbild: en mor ammar sitt barn vid mormors dödsbädd: ”mjölk och död / lägga myntet / mellan tunga och gom”. Det intima är också tätt befolkat.

Tillblivelsen och döendet, allt ska med, gärna i ett kvinnligt perspektiv. Inget ont i det, men jag skulle vilja ha mer könsöverskridande erfarenheter. Jag är övertygad om att kvinnor kan – och får – skriva om män, också inifrån. Att det skulle vara otillbörligt för en kvinna att gå in i en mans tankar och kropp – eller tvärtom – är bara ideologiskt flum, inte konstnärlig nödvändighet.

Om man är rädd för överskridandet är man rädd för det mänskliga.

Detta undvikande är dock ingen genomgående strategi i Närhetsprincipen – några pluspoäng till författaren där. Men det jag ser som utvecklingsbart i boken är alltså allt det som ligger utanför den moraliska avsikten eller den överexponerade intimsfären: detaljerna, det sedda, det oavsiktliga. Som den här bilden av en nattlig välbärgad förort:

”västerort / i ljuset av nattliga / installationer och vägarbeten / parkeringens svarta suv:ar / vattenspridarna smattrar / innanför staketen”.

Det är detta smattrande som gör bilden till poesi, inte författarens programmatiska skepsis mot den här sortens förortsliv.


Så kan man gå på jakt efter halvt dolda småting i Hanna-Linnea Rengfors bok, och man kan göra fynd i det ständigt pågående poetiska flödet. Jag önskar att hon i fortsättningen kan bygga sin poesi på sådant och låta sitt engagemang bli kvar i den politiska sfär där det hör hemma. Poesin är så patetiskt verkningslös där.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln