SS-männen deltog i militärjuntans tortyr
Två nya böcker misslyckas med att sätta Förintelsens efterverkningar i sitt historiska sammanhang
Publicerad 2026-01-05
”Den största lögnen” av Knut Kainz Rognerud
”Londres 38” av Philippe Sands
Under något decennium omkring millennieskiftet var erkännandet av Förintelsen en förutsättning för att upptas i västvärldens senmoderna politiska projekt. Att benämna historiens värsta förbrytelse blev det samma som att bekänna sig till demokrati och mänskliga rättigheter. Med det kollektiva minnet skulle ett mentalt bålverk mot fascism och förföljelse skapas.
Dagens auktoritära tidsanda och aggressiva antisemitism antyder att metoden var otillräcklig, men också att långt ifrån alla omfamnade den liberala demokratin ens när den stod som starkast. Om några av de mest fanatiska antidemokraterna – de uttalade förintelseförnekarna – handlar den prisbelönte grävande journalisten Knut Kainz Rogneruds bok ”Den största lögnen”.
I en tid då gränsen mellan sant och falskt grumlas så oförtäckt att ”förintelseförnekarnas verktygslåda har blivit allmängods” är det viktigare än någonsin att granska lögnens konstruktion och funktion, menar Rognerud med fog. Den lika ambitiösa som angelägna ansatsen infrias dock aldrig.
”Den största lögnen” är mer än något annat en spretig biografi över den österrikiske förintelseförnekaren Gerd Honsik. När Hitlers tredje rike tvingades till ovillkorlig kapitulation var Honsik ännu en liten pojke, men han impregnerades ändå i den nazistiska ideologin av sin mor. Under ungdomsåren deltog han i högerradikala demonstrationer och kravaller, som snart ledde vidare till paramilitär organisering.
Berusad av sitt journalistiska tillvägagångssätt förlorar sig Rognerud i sidospår (Var Tintins Milou modellerad efter Hitlers hund?)
Den största delen av sitt extrema politiska engagemang utövade Honsik dock vid skrivbordet och i talarstolen. Han gav ut böcker, tidskrifter och ordnade konferenser där Förintelsen ifrågasattes och avfärdades som ett simpelt sätt att smutskasta nationalsocialismens sanna väsen.
Visst visar Rognerud att nazismen förblev levande också efter 1945, samt att hågkomsten av Förintelsen bekämpades redan innan den blev del av Europas breda minneskultur. När den amerikanska tv-serien ”Holocaust” skulle premiärvisas i västtysk tv 1979 genomfördes exempelvis sprängattentat mot sändarstationen i Koblenz och annan infrastruktur för att förhindra visningen.
Rognerud lyckas dock aldrig fördjupa läsarens förståelse för hur de förintelseförnekande berättelserna skapas och sprids. En systematisk genomgång av vilka argument som används och hur dessa har skiftat över tid saknas; precis som dialog med den forskning som finns i saken.
Berusad av sitt journalistiska tillvägagångssätt förlorar sig Rognerud i sidospår (Var Tintins Milou modellerad efter Hitlers hund?) och oräkneliga miljö- och personbeskrivningar avsedda att skänka reportaget kulör (”Väsande gatusopsmaskiner och enstaka morgonturister”). Honsiks internationella nätverk av äldre meningsfränder – där bland andra Radio Islam-grundaren Ahmed Rami ingår – tecknas mer ingående än hur irrlärorna normaliseras i dagens sociala medier och populärkultur. Det är talande för en bok som inte (inne)håller det utlovade.
Något oväntat finns många likheter mellan ”Den största lögnen” och ”Londres 38”, som är juristen och den uppburne sakprosaförfattaren Philippe Sands senaste bok; tillika den tredje och avslutande delen i en trilogi om nazisternas förbrytelser och dess juridiska efterspel.
Titeln syftar på adressen till den byggnad i Santiago där vänsteroppositionella förhördes och torterades efter den chilenska militärkuppen 1973 och speglar Sands ambition att parallellt skildra försöken att ställa Augusto Pinochet inför rätta och SS-mannen Walther Rauffs förintande förehavanden.
När Pinochet greps i London 1998 för att utlämnas till Spanien fanns Sands i utkanten av de utdragna juridiska förvecklingar som slutade med att ex-diktatorn släpptes fri med hänvisning till sviktande hälsa. Men trots Sands sakkunskap förblir det mesta svårbegripligt för läsaren, vilket inte minst beror på att författaren är mer förtjust i att ingående beskriva varje enskilt möte med en excentrisk engelsman, än att lyfta blicken och förklara rättslägets stora drag.
På liknande vis förhåller det sig med redogörelsen för den nazistiske krigsförbrytaren Rauffs inblandning i den chilenska militärjuntans tortyr och försvinnanden. Ingen biografisk detalj eller utsaga förbigås utan kolorerad utvikning. Det nöter ner läsarens uppmärksamhet och gör berättelsens underliggande vidrighet både mer osynlig och obegriplig än vad den borde vara.
De individcentrerade historier som Sands och Rognerud skriver besatt om är i sig intressanta, men utan konsekvent kontextualisering och kontakt med angränsande (akademiska) arbeten blir det inte mycket mer än uppblåsta featureartiklar.
Två medelmåttiga böcker om Förintelsens efterverkningar behöver man kanske inte uppröras av, men de är tyvärr också typiska för sakprosans dagstillstånd. De stora förlagen föredrar välkända namn (allra helst internationella) och lägger mer energi på effektfulla omslag (allra helst med många hakkors på) än strängt redaktörsarbete. Tidningsredaktionerna är rädda för att inte recensera samma titlar som konkurrenterna och kritikerna utför tjänstvilligt uppdragen; som trots aldrig så många invändningar skänker uppmärksamhet. Så görs det ovidkommande viktigt. Vi är många som borde veta bättre.
