Barbariet i Kinas bondesamhälle
Uppdaterad 2016-08-18 | Publicerad 2015-05-13
Mo Yan beskriver brutaliteten bakom ettbarnspolitiken
Först Maos uppmaning att reproducera och uppfylla jorden, och sedan efter hans död: den drakoniska ettbarnspolitiken. Det är den krassa historiska bakgrunden till Mo Yans roman från år 2009 Yngel, nu utkommen på svenska i Anna Gustafsson Chens lediga översättning.
Även om intrigen i Mo Yans roman är direkt ympad på den historiska utvecklingen så är den litterärt gestaltad kring huvudpersonen Faster som inte för inte är dotter till en legendarisk fältläkare och själv barnmorska och barnläkare, tillika partimedlem och kampanjinpiskare. Lika politiskt edsvuren som hängiven förlossare under de tidiga folkrepublika åren, då bidrag till befolkningsökningen var en påbjuden plikt, som obarmhärtig abortör under tiden från 1979, då den kinesiska ettbarnspolitiken blivit ett ofrånkomligt rättesnöre.
Handlingen i Yngel genomlöper samma tidsspann som Ximen Nao och hans sju liv: från slutet av inbördeskriget och upprättandet av Folkrepubliken 1949. Den periodiseras av de stora omvälvningarna under jordreformen, kooperativiseringen, Stora språnget, den påföljande Stora svälten, Kulturrevolutionen och fram till Den stora reformperioden.
Som enskild tragedi har detta skildrats många gånger, i och utanför Kina, till exempel i Stephen Moshers samtal med Chi An: Bara en dotter, själv en barnmorska som blir havande med sitt andra, förbjudna barn.
Mo Yan gestaltar hela den obarmhärtiga dynamiken mellan det nödvändigt onda: barnbegränsningen och det onödigt brutala och barbariska i dess genomförande i ett bondesamhälle där barnen är framtiden, släktens fortlevnad och föräldrarnas tryggade ålderdom, samtidigt som kvarvarande son alltid är viktigare än bortgiftbar dotter i den envisa tankevärlden.
Genom att göra det i en allt igenom kollektiv berättelse blir vi invigda i en social gemenskap som saknar avskildhet. Och partiets barnbegränsningspolitiska långa arm framstår bara som en modern skugga av det feodala bondesamhällets lika långa arm: ingen slinker undan här.
Skälet att det känns så ovanligt trångt och hetsigt under läsningen, också för att vara i en berättelse av Mo Yan, tror jag är att romanfigurerna är så många samtidigt som huvudhandlingen tar så mycket plats.
Det som står på spel, den egna släktens och familjens fortbestånd, saknar en garanterad lösning i romanen såväl som i sinnevärlden. Och då har jag ändå hoppat över kärleken. Och inte har jag hunnit berätta varför grodor och yngel spelar en så viktig roll i modergudinnans verksamhetsområde.
Eller varför många kineser härmar grodor, när de bara menar rackarns bra: guaguajiao.
Och då förstår ni också varför författaren inte har fått plats med några pekpinnar.
