Kolonialism, rasism och manligt maktutövande
Abdulrazak Gurnah gör det aldrig någonsin enkelt för sig
Publicerad 2023-04-11
”Jag tände ljuset och undvek att titta på den likbleka skuggan av en man som speglades i fönsterrutorna, undvek den kantiga vresighet som aldrig vek från det ansiktet, som dröjde sig kvar där som ett djupt misslyckande som inga knep kunde dölja.”
Människorna vi möter i den brittisk-tanzaniske författaren Abdulrazak Gurnahs fjärde till svenska översatta roman ”Vid havet” är knäckta av historien, systemen och samtiden. De har lämnat allt i Zanzibar och kommit till Europa, undan förtryck och korruption, för att börja om på nytt. Men resultatet blir ensamhet, tomhet, meningslöshet.
Huvudpersonerna Saleh Omar och Latif Mahmud var oförsonliga fiender i hemlandet på grund av arvs-, penga- och familjetvister, men när de decennier senare möts igen i England, så har de behov av just varandra. För bara de kan läka varandras sår och smärtor, fylla i varandras brister och tystnader.
Vi rör oss flytande mellan olika tider, platser och perspektiv – en slags migrantens mentala geografi. Gurnah visar mästerligt på vårt behov av berättelser, att förstå våra liv och omständigheter. Liksom hur våra olika perspektiv alltid kommer skilja sig åt, men ändå kan mötas, likt ett pussel där bitarna tillåts skava mot varandra. Allt hänger ihop och allt förändras.
Gurnah belyser genomgående de afrikanska flyktingarnas tragedi genom att historisera, politisera och kontextualisera nuet. En sämre författare skulle med samma metod kunna anklagas för att skriva på näsan och förenkla, men Gurnah hamnar inte i de fällorna. Överhuvudtaget undviker han fällor som en svart man som skriver om kolonialism och migration skulle kunna hamna i.
Nobelpristagaren skriver subtilt och elaborerat, omsorgsfullt och i ett lugnt tempo, med en stor människokännedom och en beläsenhet både i afrikansk och västerländsk litteratur, liksom i Koranen. Intrigerna, förvecklingarna och förväxlingarna brer ut sig över sidorna, man får vara koncentrerad och tålmodig för att hänga med.
På ett självklart sätt läser jag om kolonialism, rasism och manligt maktutövande, men Gurnah gör det aldrig enkelt för sig. Karaktärerna är fylliga, fast liksom stympade i sin mänsklighet. Ingen är genomgod eller genomond, folk har oftast sina skäl att göra som de gör. Gurnah idealiserar inget och viker inte med blicken från någon, inte heller till exempel de behjälpliga asylaktivisterna, vars godhet och handlingskraft är sprungen ur den asymmetriska maktrelations överläge. I texten finns en återhållen vrede över sakernas tillstånd som är till gagn för författarskapet.
Huvudpersonerna är högutbildade, i synnerhet Latif som är litteraturvetare vid ett brittiskt universitet. Men även när han med gentlemannens properhet och värdighet rör sig genom London till och från jobbet så kan han plötsligt höra en lika välklädd britt helt oprovocerat väsa: ”Din flinande morian.”
Jag har tidigare bara läst utdrag ur Gurnahs romaner, det här är den första boken av honom som jag läser från pärm till pärm. Och när jag läst färdigt känner jag mig inspirerad, som att jag fått en delvis ny blick på världen. Något bara riktigt, riktigt bra böcker förmår göra. ”Vid havet” ger mersmak att ta sig an författarskapet i dess helhet.
