Att växa upp i ett folkhem på glid
Uppföljaren till ”Sveas son” är språkligt vässad men saknar det stora greppet
Uppdaterad 2020-10-16 | Publicerad 2020-10-15
I förra romanen Sveas son – en berättelse om folkhemmet var Lena Anderssons huvudperson slöjdläraren Ragnar. En fadersfigur som hon lite hårdhänt, men ändå kärleksfullt förstående för hans inre strider, formade som en personifiering av det svenska folkhemmet.
Ragnar hyllade framsteget och det moderna, både socialdemokratiska reformer, pulvermos och rationellt tänkande men ville själv bara vara en obemärkt men skötsam kugge i samhällsmaskineriet.
Författaren, som även är kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida, tog ett stort och intressant idéhistoriskt grepp om en hel familjs utveckling från Fattig-Sverige och farmoder Sveas hunger i barndomen till den lilla välmående tvåbarnsfamiljen i egenbyggd villa på Järvafältet. Stilen var syrlig och vass och lätt polemisk.
Hennes uppföljare, romanen Dottern, har inte alls samma bett och genomarbetade perspektiv. Undertiteln lovar en berättelse om folkhemmets upplösning men Dottern påminner mer om en numera tidstypisk självhävdande autobiografisk berättelse om att växa upp och finna sig själv. Men tonen och det vässade språket är detsamma och det är roligt att läsa.
Ja, varför ändras det vi uppfattar som rätt och sant? Är vi bara böjliga barn av vår tid?
Vi får följa Elsas dagis- och skolerfarenheter i det ännu inte nersparade och avhyvlade välfärdslandet. Och hur hon tappert och lojalt från nioårsåldern och hela ungdomstiden går in för att bli längdskidåkare under den sportälskande faderns fasta ledning. År ut och år in tränar och tävlar hon med beundransvärd och vinnande disciplin.
Men i gymnasiet händer något med både kroppen och själen. En idrottsläkare råder henne att gå ner fem kilo för att bli ännu snabbare, hungern blir henne övermäktig och hon börjar pendla mellan svält och hemligt frosseri.
Dottern blir ingen olympier. Till Ragnars stora besvikelse.
Den mer utsagda brytningen med faderns ideal börjar i USA dit Elsa reser för att jobba som au pair när hon är tjugo. Skildringen av hennes principiella vägran att bete sig som en underdånig piga är dråplig men ännu mer bitsk och roande är beskrivningen av Elsas omvälvande möte med det poststrukturalistiska tänkandet på en kvällskurs i lingvistik.
Två mer införstådda kurskamrater som hon bekantar sig med efter lektionerna, den anpassliga Janet och navajoättlingen Dolores, verkar älska att känna sig överlägsna Elsas vita naivitet.
När hon talar om sin Svea-rotade svenskhet som på något sätt likvärdig en indiansk härkomst påpekar Dolores överlägset fnysande att hon borde känna skuld: ”Vad har egentligen rasister och förtryckare att vara stolta över för arv? Sverige, är det inte rasbiologins hemland? Linnés ättlingar?”
Så småningom, när den något stukade Elsa återvänt hem, och ivrigt börjar plugga lingvistik på Stockholms universitet är det hon som får känna sig överlägsen när hon vid en familjemiddag försöker förklara för sin fyrkantiga och ingenjörstänkande pappa Ragnar att allt vi tror vi vet om världen bara är språk och föreställningar. Han blir såklart jättearg.
Ja, varför ändras det vi uppfattar som rätt och sant? Är vi bara böjliga barn av vår tid? Sånt måste man ta ställning till när man läser Lena Andersson.
