Frihet, ångest och BUP-beroende
I ”En uppblåst liten fittas memoarer” skärskådas det som aldrig går över
Uppdaterad 2021-03-20 | Publicerad 2021-03-19
Memoarer skrivs företrädesvis av namnkunnig man som minns sitt liv bland namnkunniga. Memoarer som ett behagligt klassiskt sätt att njuta sitt otium. Med En uppblåst liten fittas memoarer är det slut med det. Aase Berg kommer med uppsåt och gott humör och spränger genrens bekväma tillbakalutning. Sant eller inte, bokens Aase står mitt i livet, i ett pågående plågsamt nu och tempot är furioso när hon granskar sin lott som kvinna.
Scenen är ett vindsförråd på Söder, men också och mer en rovfågels perspektiv på Aase som är memoarernas hårt skärskådande författarjag. Visst minns hon huvudstadens unga surrealistgrupp, fulknark och fantasifullt laglösa bedrifter, men fokus för upproret ligger på villkoren. Till exempel på att hennes roll var den som kvinnlig musa, om än preciserad till Cynikern.
Det gäller alltså brännpunkterna i livet, de som aldrig går över. Traumat med den aldrig överlämnade buketten vid gymnastikuppvisningen under uppväxten i Tensta. Det som lärde henne nyttan av att utveckla ett hårt skal.
Precis som i Aase Bergs förra, succéboken Haggan, är berättandet uppdelat på flera. Som den fria och sällsynta havsörnen svävar bokens Aase ovanför förloppet.
Ja, hon är fri och hon vill se sina barn fria, och inte snärjda, varken av flocken eller av en mor. Men båda barnen, Björk och Arla, dras in i ångestberget, sargas och blir BUP-beroende. Och modern tar på sig skulden. Detta är vad hennes frihet, och den frihet hon uppammat hos barnen, lett till. Och de djävulska kvinnofällorna finns överallt. Våldtäktsoffret matas med att det inte är hennes fel tills hon tror att det är det.
Världen visar sig alltid vara råare och mer skrämmande hos Aase Berg, och som den gudabenådade stilist hon är, lyckas hon föra samman störtande havsdjup, svarta underland, vasst blixtrande glaciärer med de överallt närvarande men främmande djuren och flytande naturen, till en enda ångestframkallande ström. En tung bildfond mot vilken Aases motstånd mot allas harmoniserande anpassning till par- och familjenormer och till att hålla ytan intakt, ändå kan förstås.
Det är mycket som ska med i boken, också pappans norska ursprung och krigsminnen. Så kommer berättarjaget på att hon inte nämnt sin mamma. En scen ur Folkpartiets valstuga får duga. Det bränns av mycket, och glimtarna blir ibland väl många och snabba med tanke på vad de ger inblick i.
Det jag tycker särskilt om är dock Aase Bergs förmåga att vara drastisk för att komma till sak. Boken är uppbyggd i stycken på några sidor under en rubrik. Det är rasande mycket innehåll men det är en utvecklingsroman helt klart, trots att författaren kallar den misslyckad. Läs den, absolut, men inte i sträck.
