Genom litteraturens inre rörelser

Publicerad 2016-05-23

Göran Sommardal om Ingeborg Bachmanns hyperaktuella föreläsningar

Ingeborg Bachmann vill utplåna fraserna.

Ingeborg Bachmann var (är) en skarpslipad diamant, lämplig att föreställa sig bland andra österrikiska ädelstenar som Hermann Broch, Robert Musil, Friederike Mayröcker, Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek. Hon ingår också och mer omedelbart i den grupp av tyskspråkiga författare som kallas Gruppe 47, där vi bland många andra återfinner Heinrich Böll, Günter Grass, Siegfried Lenz, Ilse Aichinger, Uwe Johnson, Gabriele Wohmann, Peter Weiss, Hans Magnus Enzensberger och Paul Celan.

Det var i detta litterära sammanhang, Die Stunde Null, som allt åter var möjligt (men också omöjligt) efter kriget, koncentrationslägren, den ideologiska förförelsen och folkutrotningen. Ingeborg Bachmann började skriva noveller, dikter, hörspel och så småningom en kritisk avhandling om Martin Heideggers filosofi.

Att Linda Östergaard efter översättningarna av Bachmanns roman Malina, brevväxlingen med Celan och de samlade dikterna nu fortsätter med ett urval av hennes texter om litteratur är inte bara på tiden, efter att ha läst och begrundat är det också lätt att inse hur i tiden dessa betraktelser är.

Huvudsumman i denna antologi består av de fem föreläsningar som Bachmann höll vid Goethe-universitetet i Frankfurt vinterterminen 1959/60. Och det är inte för att dessa betraktelser vore ”aktuellare än någonsin”, därför att det skulle ligga i luften, som jag läser dem med sådan förvånansvärd hunger. Bachmann säger ordagrant: ”En ny erfarenhet görs och hämtas inte ur luften.” Och det är denna erfarenhetshändelse i litteraturen som oavbrutet är i centrum för Bachmanns framställning, utgör dess kärna och motor, mindre vad den berättar (hur det går).

Allra minst intresserar hon sig för litteraturens (alltid nödvändiga) utanverk: ”Konsten har redan flyttat så många gånger, från Guds hus till idealens hus, från house beautiful till bateau ivre, och därefter till rännstenen, till den nakna verkligheten, som man sade, och sedan in i drömmarnas hus och till de hängande trädgårdarnas tempel, och åter bort därifrån in i den pseudomystiska kvava luften från Blut und Boden, och vidare till humanismens hus och politikens hus.”

Att inhämta Bachmanns iakttagelser av litteraturen är snarast att tvingas inse hur tunt och tillfälligt det digitala spindelnätet är, som vi finner så ödesdigert kastat över ”det förgångnas innehåll”, och hur lätt det är att schasa undan det, när någon på allvar ”utplånar fraserna” och går till verket.

Vad hon i stället iakttar och fäster vid betydelsen är de inre rörelserna i ”litteraturen”. Hur det litterära jaget, i historiska etapper, förlorar sin oskuld, sin självklarhet, sin mänskliga entydighet. Eller hur det skiftande namngivandet av fiktiva figurer och själva bruket av namn berättar sin egen annars oberättade historia. Eller hur man kan få Goethes hoppingivande begrepp om en världslitteratur att trots sin eurocentriska grekiska gärdsgård inte bli en föreställning om en måttstock för den framtida litteraturen, utan ses som en utopi om dess omätbarhet.

Sådan kan hon vara, Bachmann.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.