Oates demoner
Uppdaterad 2016-04-08 | Publicerad 2016-04-07
Pia Bergström läser den 77-åriga legendarens memoarer – och hittar sambanden till hennes litterära värld av våld, synd och skam
Det är mycket jag undrar över när det gäller Joyce Carol Oates. Skrivtakten förstås. 66 romaner på 53 år! Men ännu mer varför denna till synes stillsamma universitetslärare vid Princeton så ofta dras till det melodramatiska och skandalösa, till synd och skam, våld och våldtäkter, till de mest olyckligas öden. Vilka demoner driver henne? Har de med hennes eget liv att göra?
I den nu 77-åriga Oates memoarbok Det förlorade landskapet kan man visst hitta samband till hennes litterära världar. Men den känsliga och fantasifulla flickan som växer upp på landsbygden nära Lockport i delstaten New York är själv mycket omhuldad. Både av sina unga föräldrar och av tyskjudiska farmodern Blanche som tidigt tar med barnbarnet till biblioteket och betalar hennes pianolektioner.
Gården med alla sina päron- och körsbärsträd och kacklande röda höns var nog en idyll för ett mycket litet barn, men Joyce blir snart medveten om livets grymhet. Hennes älsklingshöna slaktas som de andra, den ungerske morfadern hostar sig till döds i en lungsjukdom han fått på stålverket i Lackawanna. I byskolan mobbar råa bondpojkar de mindre utan att hindras av lärarinnan och barnen får sitta och frysa med ytterkläderna på under iskalla vintrar.
Joyce är under hela ungdomstiden plågsamt medveten om familjens brist på pengar. Boken är på flera sätt en tacksamhets- och kärleksförklaring till föräldrarna, som trots slit och ekonomiska bekymmer skyddat henne och uppmuntrat hennes drömmar.
Carolina och Fred hade aldrig samma chanser, betonar Oates. Modern gavs bort som spädbarn på grund av fattigdomen under depressionen och fick själv barn redan som 19-åring. Fred som inte ens minns sin supige far började jobba redan som 13-åring. När Joyce växer upp arbetar han på en verktygsfabrik i Lockport och kämpar med den olönsamma fruktodlingen vid sidan, samtidigt som han tjänar extra på helgerna med skyltmålning.
JCO:s minnen är detaljerade, levande och osorterat nyckfulla. Hon skriver på senare år alltmer så, flödande megalomana textsjok med omtagningar som med fördel kunde koncentrerats, klarnats av. Kanske är hon, fast så skicklig, så klok, lite otålig.
Men det osovrade kan också vara oväntat stämningsskapande, som listan på böckerna hon läste som barn, på maträtter de åt (som hon nu saknar), söndagsutflyktsmålen med bilen, de långa timmarna vid vägkanten där hon sålde frukt vid ett stånd, boxningsmatcherna på tv som hon följde lika engagerat som fadern.
Sidorna om de anspända och ambitiösa universitetsåren, möjliggjorda av stipendier är mer summariska. Klassresenären tillhör de bästa studenterna till priset av sömnlöshet och hjärtrusningar. En väninnas självmord och den svårt autistiska lillasystern Lynn Anns födelse tynger den redan allvarsamma studenten och det är nu hon också börjar skriva professionellt. Hon är 19 när hon får sin första novell publicerad i en damtidning, och bara 21 när hon träffar Ray Smith, en åtta år äldre litteraturlärare. De var sedan ”tillsammans nästan varje dag och natt” i 47 år och 25 dagar”.
Öppen, ändå hemlig. JCO undviker att ”karaktärisera” sig själv. Ett liv är inte en roman, skriver hon. Så sant. Men hennes personlighet känns i själva stilen, här finns både rädsla och en vilja att beskydda, som förde hon de tunnhudades och överkänsligas talan i en värld styrd av grova och råa krafter. Skräckfantasier är hon som bekant bra på men även rasande våldsmäns inre kan hon gestalta. Boxning, faderns favoritsport, som hon skrev en hel essäbok om 1987, kallar hon för ”den förnämligaste sporten”.
Oates inlevelse och medkänsla med olyckligt lottade och mindre privilegierade går igen i alla hennes berättelser. Men efter läsningen av självbiografin förstår jag en del av det mer irrationella suget ”neråt” i hennes romaner. Det som tycks bestå både av fasan för att sjunka och lusten att falla ner till ”dykvinnorna” och andra fördömda.
Den mest rörande är ändå listan med alla kläder modern sytt och stickat till henne. JCO bokför varje plagg, av vattrat siden, sammet, rayon och ylle, med prydliga veck och pärlemorknappar. Hon bär dem alltid på författarporträtten. ”Det finns ingenting så tryggt som att ha på sig kläder som ens mor tillverkat åt en.”
