Vänstern i skottlinjen
Fredrik Persson-Lahusen om debattörerna som jagar spöket från -68
Publicerad 2017-07-25
”Jag spelade volleyboll.”
Som revolutionsromantisk tonåring frågade jag min pappa vad han gjorde 1968. Svaret blev en biografisk besvikelse, men antydde också att det mytomspunna årets revolutionära räckvidd inte var allomfattande.
Min pappa var inte ensam om att sysselsätta sig med annat än socialism. Realpolitiskt gick högervindarna redan att skönja. I andrakammarvalet 1968 backade VPK till 3 procent och inte ens ett decennium senare hade borgarna bildat majoritetsregering.
Vän av oordning invänder nu att allting var i rörelse 1968, att tidens taktfasta rebeller måhända aldrig var nära att ta makten, men ändå för alltid förändrande samhällets sätt att se på sex, kultur, politik och auktoriteter. Därmed blir också den strida, och aldrig sinande, strömmen av böcker om 1968 begriplig.
Det senaste tillskottet Efter revolutionen (en i sig rejält överskattande titel) är, som så ofta, skriven av två herrar som var med när det begav sig: (idé)historikerna Lennart Berntson och Svante Nordin.
Boken börjar med ett slängigt försök – byggt på egna minnesbilder och selektiv läsning snarare än systematisk metod – att fånga tidens ideologiska stämningar. Viktigast för författarna är att strikt skilja på ”den nya vänstern” (bred upprorsanda med mer radikal socialdemokrati som mål) och ”68-vänstern” (rigid leninism med Mao som rorsman).
Att läsa 1968 som ett rent leninistiskt fenomen är möjligt, men inte självklart. Framför allt medför det att bokens fortsättning kretsar mindre kring vad som hände med ”idéerna som symbolåret 1968 producerade” och mer om ”den svenska vänsterns intellektuella historia” i ganska begränsad bemärkelse.
Det betyder konkret att skildringen av tiden efter Vietnamkrigets slut, som blev ett hårt slag för 68-vänstern, består av detaljerade redogörelser för diverse fraktionsstrider i och kring VPK/Vänsterpartiet. Därtill ges betydande utrymme åt ett antal framträdande vänsterliberala intellektuellas föga smickrande förhållningssätt till kommunistiska oförrätter.
Helt visst handlar det om relevant samtidshistoria, men framställningen repriserar till stor del sådant som redan har framförts i högt tonläge av exempelvis Per Ahlmark. Mer rejäla och resonerande forskningsinsatser, så som Petter Bergners och David Brolins, refereras däremot mindre ingående och rättvist. Därmed kan de som, i likhet med författarna, vänt vänstern ryggen beskrivas som djärva, medan inte ens en avbön kan ärerädda en ännu bekännande socialist.
Berntson och Nordin har, under självsäkert förd forskningsfana, kort sagt skrivit en mindre banbrytande debattbok, vilket gör dess funktion minst lika intressant som innehållet.
Att de båda konservativa författarna vill kompromettera dagens meningsmotståndare är lätt att se. I skottlinjen står vad som finns kvar av vänstern, men också den liberala delen av borgerligheten. Efter revolutionen är del av ett större projekt – i vilket ytterligare en handfull handplockade forskare med påfallande enhetlig politisk profil ingår – finansierat av samma stiftelse som står bakom den konservativa tidskriften Axess.
Samtidigt kan boken ses som en ständigt pågående kamp om marginalen i den svenska offentligheten; förd enligt principen att den mest utstötte har störst rätt att uttala sig. Det går därmed att plocka politiska poänger på att (över)betona vänsterns bestående samhällsbetydelse. Som intäkt för inflytandet poängteras ofta det stora antal sextioåttor som har gjort offentlig karriär.
Att göra samtidsanalys av den tyske studentledaren Rudi Dutschkes slagordsstrategi om ”den långa marschen genom institutionerna” är dock inte oproblematiskt. Författarna själva borde veta att personer per automatik inte bär med sig politiska idéer över tid. Och är verkligen den påbjudna normkritik som i dag syns inom politik, kultur och akademi ovedersägligt sprungen ur 1968?
Boken vittnar också om vilken vikt dåtidens revoltörer och dagens renegater lägger vid den egna personen och erfarenheten (vilket kanske kan förklara ointresset för senare sociala rörelser som kan sätta 1968 i sansat perspektiv). Som David Brolin har visat bestod den elitistiska bilden av sig själv som ideologisk förtrupp hos de svenska intellektuella som raskt rörde sig från vänster till höger.
I bokens slutdiskussion ges utrymme åt den franske historikern François Furets tes om att det löper en latent upprorisk underström genom Europas långa politiska historia; en militant utmaning mot det borgerliga samhällets institutioner och traditioner. Föga förvånande ser Berntson och Nordin ”1968-vänstern” och dess arvtagare som ett uttryck för denna ”jakobinism”. Att vissa av dagens konservativa företrädare, med sina allt mer märkbara utfall mot liberala värderingar, också hör hit tycks dock inte föresväva författarna.
Oavsett hur man ser på den saken kan en sak konstateras med säkerhet: En sextioåtta tröttnar aldrig på 1968 – sig själv.