Bara hundra sidor men väldigt skickligt gjort
Serhij Zjadan skriver om Ukraina med kulhål mellan orden
Publicerad 2025-10-29
”Arabesker” av Serhij Zjadan
Ofödda krig har inget språk. Varje språk som föds i krig är nytt.
Serhij Zjadans nya bok på svenska, novellsamlingen “Arabesker”, är bara ett hundra sidor, en volym som annars är förbehållen diktsamlingar. Medan jag läser växer tyngden och jag förbjuder mig själv att kalla texten blytung, bly är kliché, bekväm och efterhängsen. Texten i "Arabesker" är tung av helt andra element: blöta uppsvällda böcker, leriga stövlar, nedfallna takbjälkar.
De tolv berättelserna bildar ett intrikat mönster av händelser, människor och möten i och omkring Ukrainas näst största stad, Charkiv. Staden ockuperades av Ryssland i början av den storskaliga invasionen och befriades av Ukraina vid motoffensiven 2022.
Charkiv tecknas i novellerna genom tomrummen. ”Tunnelbanestationens akvarium är täckt av pollen, torget invid ligger öde”. Den halvtomma marknaden, övergivna fotbollsplaner, ödsliga avenyer. Men fåglarna är desto fler.
Att Zjadan är rockpoet hörs tydligt i ”Arabesker”. Hårda klanger, karga och beska fraser, varvade med gåtfulla och skira passager. Titlarna på novellerna är också som sångrader: ”Slit åt dig segern som ett hjärta ur fiendens bröstkorg”.
Scenerna är enkla. En soldats begravning. Två älskande i ett hotellrum. En man som vaktar en övergiven skola. Två volontärer kör ut mat till föräldralösa barn. ”Huset och barnkläderna på tvättlinan, bordet och soffan – allt påminde om dekoren till en teaterföreställning om olycklig kärlek. Och när den var slut ville man inte bli kvar”.
Översättaren Sofia Uggla kan ha haft en tuffare utmaning här än med Zjadans roman ”Internatet”, som var intrigburen och gav karaktärerna större utrymme. I ”Arabesker” är språket på tårna hela tiden och nyanserna tänds och släcks blixtsnabbt. I sin svenska språkdräkt har novellerna gjorts lättillgängliga för läsaren, vilket är ett tacksamt val.
Men här finns också en avgrund, en skyttegrav där förförståelse hukar under ständiga anfall av förfrämligande. Vad behöver vi för att förstå varandra? Har alla språk i världen redan begravts under raserade husmassor? Är allt som återstår att försöka stå ut ännu en natt fram till gryningen och sedan en dag till, tills man äntligen får sova?
Jag tänker också på namnen. När jag hör ett ukrainskt namn kan jag lätt placera det på min inre karta, jag vet ungefär hur gammal personen är och vilken samhällsklass dennes föräldrar kan ha tillhört. Allt detta går förlorat i varje översättning och riskerar att förta känslan av närhet och igenkänning. Kriget pågår alldeles nära oss, en timmes flygresa bort. Som i ett hyreshus där man hör skrik och skott från en grannes lägenhet men inte vet exakt varifrån ljuden kommer och om man ska lägga sig i.
”Arabesker” synes mig vara en medvetet underarbetad text. Zjadan kan putsa till perfektion men avstår. Sönderrivna kanter, kulhål mellan orden. Det är väldigt skickligt gjort.
Café Bambino: Pedofiljakt, hämnd & kriminella barn
Konstpodd: I själva verket
