En studie i besatthet – men det räcker inte
Bea Uusma har för lite nytt att berätta i fortsättningen av ”Expeditionen”
Uppdaterad 2025-11-25 | Publicerad 2025-11-24
”Vitön” av Bea Uusma
Att det finns människoben kvar på Vitön är ett bra case. Det är en grund så god som någon för en uppföljare till den Augustprisbelönade ”Expeditionen” från 2013. Med dagens teknik hade man med hjälp av dessa ben förmodligen kunnat fastställa en dödsorsak, och på så vis lösa gåtan med vad som hände medlemmarna i Andrées polarexpedition.
I så fall hade man inte bara kunnat lägga ett nationellt trauma till handlingarna, författaren Bea Uusma hade också fått svar på frågan som gäckat henne i mer än trettio års tid.
Eller, det hade varit ett bra case ifall Uusma hade tagit sig till Vitön. Det gör hon inte. Efter att ha skrivit på en tillståndsansökan för en vetenskaplig expedition i fem års tid och sålt sin lägenhet för att kunna finansiera det hela tvingas de vända då det är för mycket isbjörn runt lägerplatsen. Med tanke på hur stor del av ”Vitön” som tas i anspråk av denna expedition är det svårt att inte tycka att detta minutiöst nedtecknande av ett misslyckande spiller över på boken som sådan.
Men visst lyckas Uusma genom gediget detektivarbete luska fram ett par nya ledtrådar om vad som kan ha skett på Vitön i oktober 1897, när de tre medlemmarna i Andrées polarexpedition hastigt avled bara ett par dagar efter att de landstigit på ön.
Uusma har forskat på polarexpeditionen så länge att vetenskapen hunnit göra framsteg under tiden, och med hjälp av ny teknik lyckas hon tyda anteckningarna i en tidigare oläsbar dagbok, något hon velat göra sedan nittiotalet men som först nu blivit möjligt. I Andrées sista dagbok nämns mycket riktigt i förbifarten en isbjörn, och när Uusma närmare studerar expeditionsmedlemmarnas gevär upptäcker hon att ett utav dem klickat och att ammunitionen som användes mot just isbjörn fortfarande är kvar i pipan. Dessa två upptäckter bevisar i sig ingenting, men ger ytterligare bäring åt den tes Uusma lanserade i ”Expeditionen” – en, om inte två, utav expeditionsmedlemmarna blev förmodligen dödade av en isbjörn.
300 sidor för att komma fram till att tesen som presenterades i förra boken inte går att leda i bevis, men är högst trolig, är inte det lite tunt?
Där ”Expeditionen” var ett möte mellan författarens besatthet och en bra story finns i ”Vitön” bara besattheten kvar
Invändningen kan tyckas småsint, ”Vitön” handlar inte i första hand om Andrées polarexpedition, snarare är det en studie i besatthet. Frågan om varför hon fortsätter att forska om den, år ut och år in, förblir en gåta även för Uusma själv: ”Hela mitt liv har jag letat efter något. Jag tror att detta något finns längst inne i Andrée-expeditionen. Tänk om jag har fel.”
I föregångaren ”Expeditionen” berättades historien om sekelskiftets nationella självbild, om tre moderiktigt klädda herrar utan någon egentlig erfarenhet av polarexpeditioner som gav sig ut på ett riktigt idiotuppdrag förblindade av svenska imperiedrömmar. Den innehöll dessutom en drabbande kärlekshistoria mellan Nils Strindberg och Anna Charlier. Efter att polarexpeditionens medlemmar dödförklarats gifte Anna om sig med en engelsman och begravdes med denne, men såg i hemlighet till att hennes hjärta begravdes bredvid hennes älskade Nils.
Nu återvänder Uusma som hastigast till historien om Nils och Anna, utan att egentligen tillägga något. På infall äter hon en bit av deras kärleksbrev. Denna episod illustrerar på ett effektivt vis författarens besatthet, men den säger också något om de problem som boken i stort brottas med, och som Uusma inte lyckas överkomma.
För även om Uusmas besatthet är den stora behållningen med ”Vitön” skiljer den sig på en avgörande punkt från sin föregångare. Där ”Expeditionen” var ett möte mellan författarens besatthet och en bra story finns i ”Vitön” bara besattheten kvar.
Om man bortser från debaclet med Uusmas egen expedition till Vitön, som ju faktiskt inte ledde någonvart, så finns det sammantaget väldigt få saker i ”Vitön” som inte hade kunnat skjutas in i en reviderad nyutgåva av ”Expeditionen”. Med det i åtanke framstår det som svårbegripligt att ”Vitön” blivit nominerad till Augustpriset, Uusma har ju redan vunnit det en gång för den bättre versionen av samma bok.
Café Bambino
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
