I botten av allt finns en omöjlig kärlekshistoria
”Skam” är sista delen i Laestadius Sápmitrilogi
Publicerad 2025-04-12 03.00
”Skam” av Ann-Helén Laestadius
”Det var inte bra att vara same. I skolan blev de kallade lappar. Inte hon, för hon hade aldrig sagt att hon var same. Ingen visste.”
Ann-Helén Laestadius nya bok ”Skam” handlar om sorgen över att inte ha tillgång till sitt språk och sin identitet och kampen för att omsluta sina rötter och omslutas av dem. På så sätt är den en allmängiltig berättelse även om den gräver i det specifikt samiska.
Jag måste erkänna att jag inte läst de två föregående delarna i Sápmitrilogin som inleddes med ”Stöld” och följdes av ”Straff”. Intresse har funnits, men inte tid (alla böckerna är relativt tjocka). Jag slänger mig alltså rakt in i trilogins tredje och avslutande del, men min oro över att inte hänga med visar sig obefogad. Berättelsen släpper generöst in mig och får mig att känna mig som hemma. I slutet finns en behjälplig ordlista från samiska och meänkieli till svenska.
Romanen har många spår, men i centrum står Marina som flyttar tillbaka till Kiruna efter ett år i Stockholm. Vi förstår att någonting drastiskt hände som fick henne att lämna sina hemtrakter, något som också slagit in en kil mellan henne och släkten. Det är avstånd och kyla i något som borde vara varmt och nära. Vi anar, men det dröjer till sida 293 innan vi förstår exakt vad som hänt.
Det är en del av Laestadius berättarteknik som sakta vecklar ut sig utan stress. Vi följer berättelsen i två tidsplan: ett nu i slutet av 1990-talet och ett då som sträcker sig från slutet av 1970-talet till bokens nu.
Som så ofta finns en omöjlig kärlekshistoria i botten – omöjlig just på grund av skammen över ens ursprung; två människor som kommer från samma folk och som just därför inte kan vara tillsammans för att relationen aktiverar trauman: ”Allt hon gjort för att få vara som alla andra. Han hade gjort samma sak. Och när man tittat bort för många gånger och skrattat när man borde sagt ifrån, då gick det till slut inte att se den andra i ögonen. De delade en skam som de aldrig skulle erkänna.”
Daniel, kärleken i fråga, gifter sig i stället med den superkristna Eva med vilken hans samiska identitet väl får existera, men så att säga tuktad, hårt hållen.
I boken görs det upp med kyrkans övergrepp mot samer, illustrerat med predikanten farbror Stures mycket stränga laestadianska kristendom med stort fokus på synd och straff. Denna rigida lära är varken populär hos pappans tornedalska släkt eller mammans samiska, ändå är de flesta för rädda och hämmade för att på riktigt säga ifrån. Å andra sidan finns också en gladare och rörligare kristendom representerad av mormor som inte ser något problem i att jojka i kyrkan och är öppen för den nya kvinnliga prästen som Sture och hans falang på alla sätt försöker mota bort.
Ett tag funderar jag lite på om berättelsen är för långsam och jämntjock, men nej, tempot dras successivt upp och i slutet sitter jag och svettas och gråter när familjehemligheter kommer upp till ytan.
Om jag ska drista mig till att dra en sensmoral ur boken så är det att ingen – allra minst förtryckta grupper – vinner på tystnad och locket på. Även om det är smärtsamt måste man börja prata om det som hänt just för att kunna läka och komma vidare.
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
Konstpodd: I själva verket
