Gravar fulla av liv

Kalle Holmqvist läser om Vendeltidens stormän

Publicerad 2017-05-21

Fynd från utgrävning i Valsgärde i Uppland.

Djupt under de gröna ängarna vilar krigarna och hövdingarna som en gång styrde bygden med järnhård hand. För 1 400 år sen var det här storslagna gravmonument – i dag ser det ut som vanliga kullar, omgivna av spridda bondgårdar.

I Valsgärde i Uppland har man hittat flera välbevarade gravar från vendeltiden (cirka 550–793 e Kr).

Många av fynden finns utställda på Gustavianum/Universitetsmuseet i Uppsala. Nu finns de även utförligt beskrivna i arkeologen Kent Anderssons bok Krigarna från Valsgärde.


Traditionellt skiljer man mellan historia (undersöka skriftliga källor) och arkeologi (gräva i jorden). Eftersom skrivkonsten uppstod så sent i den här delen av världen är det framför allt arkeologin vi får lita till om vi vill veta något om Nordens äldre förflutna.

Arkeologin går ofta snabbt framåt. Marken är full av oupptäckta lämningar och ett motorvägsbygge kan leda till nya fynd som skriver om vår forntid. Under senare år har det kommit flera uppmärksammade populärvetenskapliga böcker om arkeologi, till exempel Maja Hagermans Försvunnen värld och Jonathan Lindströms Bronsåldersmordet. Dessutom fick den gamla nördtidskriften Populär arkeologi en ordentlig nystart förra året och ser nu ut som vilket proffsigt kioskmagasin som helst.


Vad kan man då lära sig av gamla gravar? Det är representanter för samhällets översta skikt som har fått sin sista vila i Valsgärdes gravkullar. En man ur varje generation lades i en båt och grävdes ner. Med sig i graven fick han glasbägare, smycken, kläder och vapen.

Det är tydligt att vendel­tiden var en period med stora klasskillnader – som gärna skulle framhävas. Av kvinnor, trälar och vanliga bönder finns inte många spår i gravarna.

Det forntida Valsgärde var också ett samhälle som byggde på våldsanvändning. Vapen betydde makt. Bokens detaljerade beskrivningar av alla svärd, sköldar och lansar som finns i gravarna kan bli tröttsamma, men de berättar en hel del om sin tid. Svärdstillverkningen har påverkats av kontakter med folk långt borta i öster, eventuellt sasaniderna i nuvarande Iran, och hjälmarna har förlagor i Rom. Krigskonsten förändrades under 600-och 700-talen, bland annat fick rytteriet ökad betydelse. De döda har nästan alltid fått med sig ett par hästar i graven.

En spännande detalj är att gravarna i Valsgärde ofta innehåller tre sköldar, i stället för en sköld som har varit det normala på andra håll. Kent Andersson påpekar att det finns isländska berättelser där de som slogs i dueller (envig) fick använda tre sköldar var.

Texterna i boken är kanske lite torra och påminner ibland om en utställningskatalog. Men det kompenseras av fina bilder, dels illustrationer av Mats Vänehem och Jonas Andersson och dels en lång rad foton. Särskilt intressant är det att se avbildningarna av människor som finns på hjälmarna.


Det är troligt att gravarna avspeglar en religiös föreställning om ett liv efter detta, den döde begravdes med det han behövde på den andra sidan. Exempelvis har krigarna från Valsgärde fått med sig en sorts brädspel att fördriva dödtiden med.

Fast gravarna har i första hand inte byggts för de döda, utan för de levande. Platsen verkar vara utvald för att synas på långt håll, både för den som kom gående på landsvägen och den som åkte med båt på Fyrisån. Alla skulle få veta vilka som bestämde i bygden.

Men ingenting varar för evigt, förr eller senare faller härskarnas herravälde samman och deras statusföremål ställs ut på museum. I dag behöver ingen längre vara rädd för vendeltidens krigare och hövdingar. Monumenten är överväxta med gräs och trälarnas ättlingar kan ha picknick på deras gravar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln