När smågudarna bestämmer hur du ska leva ditt liv

Akwaeke Emezi har skrivit en ovanlig självbiografisk roman

Uppdaterad 2020-09-21 | Publicerad 2020-09-19

Det finns läsupplevelser som lämnar en i ett slags kreativ förvirring. Akwaeke Emezis ”Sötvatten” är en sådan roman. Likt en häst i åskväder slår texten bakut mot mina litterära och psykologiska referensramar. I stället etablerar den frankt sina egna premisser: så här kan en självbiografisk roman också skrivas, så här kan ett liv förklara sig självt!

Konsternerad ser jag utvecklingsromanens traditionella fundament – jaget och moralen – skickas ut över boksidans kant. Freud far likaledes åt fanders, tillsammans med varje slags diagnosstämpel som hade kunnat appliceras på romanens Ada: ”schizofren”, ”personlighetsstörd”, ”könsdysforisk”.

I en annan författares händer hade stoffet om ett sårigt vuxenblivande så lätt kunnat fogas in i en sedvanlig kausalitetsmodell, där trauman och normtryck leder till självskadebeteende och en knagglig väg mot personlig mognad.

I stället reduceras hos Emezi de potentiella ”orsakerna” – moderns uppbrott från hemmet, broderns övergrepp, flytten till ett USA fullt av hänsynslösa collegekillar – till ett myller av händelser en passant. Den centrala scenen är en annan: medvetandets inre ”marmorsal”. I marmorsalen strider en hoper smågudar om hur Adas liv ska levas. Större delen av romanen berättas ur gudarnas olika perspektiv.

Akwaeke Emezi, född 1987, bor i New Orleans och ”Sötvatten” (Freshwater) blev hens debut 2018. I intervjuer berättar Emezi om hur hen under skrivandet satte sig in i sin pappas igbokultur, som hen bara kände via fragmentariska barndomsminnen från Nigeria.

Min egen kunskap om igbokultur är liten och litterär, den härrör främst från Chinua Achebes skildring av en klans erosion under den tidiga missionstiden, i klassikern ”Things fall apart” (1958). I den boken befrias en ung flicka från att vara ”ogbanje”, det vill säga bärare av en illvillig ande som vill dra henne tillbaka till gudariket (genom att döda henne).

Det är just som ”ogbanje” Ada i ”Sötvatten” måste lära sig leva. Hon är ormgudinnan Alas dotter och utgör själv ett slagfält och limbo mellan den egna viljan att leva och Alas och hennes smågudars nyckfulla vilja att ta henne tillbaka. Ada skär sig på glas för att mätta smågudarnas blodtörst.

Dessa tycks samtidigt ganska osäkra på vad de vill med Adan (som de kallar henne med en objektifiering). Ofta tycker de synd om henne och försöker lätta på trycket genom att styra henne mot olika riskabla energiutlopp.

Hennes opolerade och rappa talspråk med gott om sinnliga bilder ger texten bärkraft

Den hänsynslösa Asughara styr henne mot sexuellt utlevande med män, medan den timidare Sankt Vincent skrattar högt av lättnad när Ada börjar linda sina bröst och hata sin fertilitet. Bland gudarna finns också den medlidsamma men lite undanglidande Yshwa/Jesus och ett par andra figurer med mer obestämd karaktär. Alla är de mycket pratsamma.

Skildringen kan kännas en aning ofärdig, men Emezi lyckas ändå förvånansvärt bra med sin ovanliga, kreativa självbiografi. Hens opolerade och rappa talspråk med gott om sinnliga bilder ger texten bärkraft. Gudarnas växlar friskt mellan högdragenhet och trivial egoism, precis som i det grekiska dramat.

I en diffus utkant av berättelsen figurerar den medicinska och psykologiska diskurs som en västerländsk läsekrets är mera van vid, men varken psykologsamtal eller bröstoperation tycks egentligen förändra det inre dramats spelplan. Det är först i och med ett besök i Nigeria som något läggs tillrätta. Därmed får boken ett kanske oväntat konventionellt slut i form av antydd själslig mognad.

Jag fortsätter att fundera på vilka slags självberättelser som egentligen bäst hjälper en splittrad ung människa att leva och må bra. Ofta innebär ju en diagnos en form av lättnad. Men hur mycket självpåtagen skuld och skam kunde inte undvikas om hela livskaoset betraktades som de inre gudarnas fel? Baksidan är väl de livsfarliga traditionerna av andeutdrivning, som inte berörs i Emezis bok. Det tycks inte finnas några biverkningsfria recept mot själens våndor.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln